Järnhammaren

Tidigt på morgonen den tjugoåttonde mars väcktes de alla av Hollibard. Det han hade att säga dem var inga snälla ord, precis. Riggos och Sheelas nylycka grusades väl inte, men den fick sig en ordentlig törn.

”Jass hörde er två små turturduvor inatt! Han sa att han skulle ta Hasok med sig till Minnelight och förbereda vår ankomst, men jag vet att han gav sig av för att slippa mer smärta. Ni sårade honom mycket djupt – ni bägge! Och särskilt du, Shee!”

”Lägg på locket va! Jag har aldrig älskat honom!” fräste Sheela argt, på sätt och vis överdrivet flickaktigt trotsigt. Bara för att föra protesten vidare klängde hon sig fast vid Riggo och kysste honom.

Hollibard stirrade argt på henne. Han var ännu bitter av alla gamla minnen när han röt:

”Shee – bli vuxen nån gång!”

”Jag är vuxen!”

”Nej så fan att du är!” skrek Hollibard, gripen av oheligt ursinne. Demos kunde vara jobbig ibland, men trotsiga flicksnärtor – de var etter värre!

”Sheela… Är det verkligen vuxet att slänga i ansiktet på Jason att du inte älskar honom, när du vet att han älskar dig?” sa Riggo och bet sig i underläppen.
‘Förbannade klant! Nu trampade du allt i klaveret!’

Ögonblicket efter Riggos ord slet sig Sheela loss från honom, blixtrade med ögonen och gav honom en rejäl örfil.

”Aj!” utbrast Riggo, mer av förvåning än av smärta. Han masserade sin kind.
‘Första örfilen jag fått sen nyår när jag försökte få omkull Janice… Fan vad fruntimmer är snarstuckna!’

”Jag visste ju inte ens att Jass var i närheten ju!” skrek Sheela med en hopplös, uppgiven ton. ”Shuanna, hur skulle jag kunna veta!?”

”Fråga inte mig. Jag bryr mig inte…” svarade Shuanna likgiltigt och satt upp på hästen. ”Ska vi ge oss av mot ‘light, eller ska ni karlar klanka ner på Sheela ytterligare? Kom igen, Shee – vi drar!”

Sheela stirrade argt på Riggo, Hollibard och Demos – som var helt oskyldig. För att söka tröst drog han sig närmare Hollibard, som nästan omedvetet lade armen om hobens axlar i en beskyddande gest. Med illa tyglat ursinne röt Hollibard:

”Rid iväg snärtor! Jag vill inte… SE ER MER!!!”

Det blev droppen. Sheela kastade sig storgråtande upp på sin häst, sporrade den till galopp och red iväg, följd av Shuanna. Framför dem låg nu den böljande slätten, rosafärgad i solljuset. Himlen var svagt turkosfärgat med vita fluffiga moln som sakta drev ned från norr. Regnmolnen hade försvunnit österut under natten, och faktiskt var det varmare ute nu. Om inte allt trasslat till sig så, ja, då hade utsikten varit riktigt romantisk!

Demos, Hollibard och Riggo galopperade inte efter de två flickorna, utan travade på i maklig takt för att inte trötta ut hästarna. De var ännu en bra resa från Minnelight och de torde anlända staden i solnedgången om man red i långsam takt. En hed var en förrädisk plats att galoppera på. Det fanns gott om ojämnheter för att en häst skulle trampa fel och falla med – om oturen var framme – en allvarlig olycka som följd.

”Bara inget händer dom…” sa Hollibard oroligt, strax före lunch. Hans ilska hade runnit av honom nu, bara efterlämnande en viss surmulenhet.

Ingen svarade honom på en lång stund.

”Jag skäms förfärligt för vad jag ställt till med, Holly!” sa Riggo till slut i hopp om att bryta den tryckande tystnaden. Det lyckades, för Hollibard skrattade torrt och sa:

”Du ska inte skämmas, Riggo! Shee är mycket vacker och förtjusande, och det är ingen svårighet att bli kär i ‘na. Tro mig… Jag var det själv en gång. Skillnaden mellan dig och mig, Riggo, är att jag hela tiden hållit min kärlek för henne hemlig – hemlig för alla, tills nu. Nu har kärleken falnat och blivit till en varm vänskap som sträcker sig flera år bakåt i tiden – ända sen hon var, tja… sexton, kanske. Ja jag vet inte, räkna kan man ju inte… Men skämmas ska du inte, Riggo! Det är hon som borde skämmas! Sa hon att hon älskade dig?”
”Jo…”
”Det har hon sagt till mig med – till många!”
”Mig med!” skrattade Demos.
”Kan tänka mig det,” muttrade Hollibard och sneglade på Demos med orden: ”Men att hon hyser varmare känslor för ett knytt som dig, måste bero på dolda moderskänslor hos henne!”

Demos skrattade gott åt det och kastade en nöt på Hollibard, som skrockade. Riggo log och kände hur den tunga atmosfären luckrades upp och försvann.

”Jag kan tänka mig att både du, Riggo, såväl som Jass och ‘lon har både ett och annat att säga henne när vi kommer hem. Inte sant?” sa Hollibard.

”Jo…  Jag vill helst säga förlåt, förstås…” Riggo satt tyst en stund, men så tog han till orda: ”Det ska bli intressant att träffa Halfelorn igen… Är han Sheelas far, sa du?”
”Japp! Han hitta ’na på Slavpallisaden för många år sen. Fursten av Garonog – Karashin – är inte förtjust i slaveriet, så nu är palissaden borttagen… Hur som helst så köpte Halfelorn den stackars flickan undan prostitution eller gudarna vet vad! Tusen Güldenmark betalade han, och smorde slavmaskineriet ytterligare. Men det var av ren godhet. Han kunde inte se ‘na bli såld till barnprostitution eller annat, så han friköpte ‘na i rådhuset sen för ytterligare tusen Güldenmark. Han är en god människa, Halfelorn. Kanske den sista som finns kvar…”

”Men är hon inte hans dotter?”

”Jovisst! Han adopterade Sheela efter friköpet av ‘na! Hans fru hade dött i barnsäng efter att ha fött en son…”
”Vad hette han?”
”Han, han dog kort efter födseln… Fast Halfelorn högg in namnet Stroheim på gravstenen.”
”Åh… Eh, Sheela – var hon sju, åtta år då? När han adopterade henne?”
”Nä, bara ett spädbarn. Två år eller nåt.”
”Då blir det sexton år sen han adopterade henne, Holly!” skrattade Demos. Hollibard skrattade och nickade.
”Ja ja.” sa han. ”Strunt samma.”
”Du är förlåten, Holly!” sa Demos och fnittrade. ”Eftersom du varken kan läsa, skriva eller räkna!”
”Så länge jag har dig som läser och räknar åt mig, hobskrälle, så behöver jag inte lära mig!” sa Hollibard och skrattade. ”Förresten har ja’ klarat mig bra i nära trehundra år utan att kunna sånt tjafs! Men Sheela ja… Hon är ‘lorns legitima dotter nu och han älskar henne mycket. Om nåt hände henne skulle han säkert dö!”

”De har ett bra förhållande?” undrade Riggo. Hollibard ryckte på axlarna och fortsatte:
”Så bra ett förhållande kan vara mellan en artonårig dotter och en sjuttioårig far. De har ju sina misshälligheter ibland, men sånt är livet.”
”Han kommer att skälla ut henne?”
”Kanske det… Men ‘lorn skäller sällan – det borde du veta, Riggo.”
”Jo… Jo, jag tänkte bara utifall han vara en annorlunda lärare och far.”
”Han är lärare och far. Så är det, helt enkelt…”
”Varför flyttade han till Minnelight?”
”Jag tror han tröttnade på intrigerna i Graal, eller på eleverna. Han har sagt att det blev allt svårare för spejarna att hitta verkliga förmågor – såna som dig, Riggo… Det verkar som om magin håller på att dö ut, har han sagt…”
”Jo… Länge sen jag såg en magiker som var yngre än mig… Undrar vad det beror på…”

Ingen sa något mer.

När solen började dala och Minnelights stadsmurar avtecknade sig bara en kilometer från dem, tröttnade Demos på tystnaden. Han plockade fram sin luta och började spela och sjunga den visa han totat ihop kvällen innan. Det var en av de vanliga slagdängorna; handlingen kretsade kring äventyr, mat, dryck, sex och hjältar.

Hollibard bad till slut Demos att, citat; ”hålla snattran, knytt!”, slutcitat. Demos protesterade högljutt mot detta, men Hollibard lovade honom att dänga lutan i skallen på hoben, så Demos tystnade då.

Tillsammans red de tre in genom Minnelights östra stadsport alldeles som solen gick ned och en mörk skepnad dök upp på ett åskrön en kilometer från Minnelight.

I Demos ryggsäck vaknade Ghneissau och undrade var han blev förd av sin kidnappare.
‘Kan bli ett spännande äventyr… Inte sett mig om i världen på tiotusen år…’

Ghneissau beslöt sig för att vänta. Han var bra på att vänta.