Järnhammaren

”Din idé att desertera har ställt till det för oss, zelle.” sa Jason strax före gryningen den tjugoåttonde mars. De var en dagsritt från Minnelight. ”Vad ska vi låta dig rida på, till att börja med? Det enda vi har är en häst som är Riggos. Vi – jag – tänker inte låta dig löpa om det är något skumt bakom ditt avhopp.”

”Jag skulle inte vilja fly, ens om ni lät mig…” svarade Hasok tyst. ”Men du kan säkert knäcka ryggen på mig med ett slag, så jag låter dig bli min fångvaktare, Jason. Tills vi kommer till Minnelight. Har du mig framför dig på hästen, så kan jag inte göra nåt – inte för att jag vill göra nåt heller…”

”Jaså fångar börjar beordra oss nu!?” fräste Hollibard och reste sig med sin yxa som stöd. ”Jag vakar genom resten av natten – bara jag slipper den där!”

De följde Hollibard med blicken när han försvann ut i mörkret, och Jason reste sig liksom Shuanna. Utan ett ord följde Jason efter Hollibard och Shuanna tittade kyligt på de andra.

”Ni har ansvar för zellen.” sa hon kort. ”Vi andra vakar till gryningen.”

Demos gäspade, kröp ned under sin fäll och somnade genast.

En stund satt Hasok tyst och studerade Sheela och Riggo. Han såg att de tvås ögon var låsta vid varandra, tycktes inte se något annat än varandra. Så Hasok kurade ihop sig och lyckades med visst besvär dra över sig en filt. Snart sov han – utmattad av de senaste dyngens tumultartade händelseförlopp.

Sheela och Riggo satt tysta en lång stund, och lägereldens sken färgade dem dunkelt röda. Det var kallt, så efterhand masade de sig allt närmare varandra – kanske omedvetet, men säkert med en önskan om att få koma varandra nära utan att bli generade. Snart satt de axel mot axel, och så lade Riggo sin arm kring Sheelas midja.

Jason såg dem från sin vaktpost och det höll på att slita hjärtat ur kroppen på honom. Han älskade Sheela, och nu såg han Riggo kyssa henne. Det föll bittra tårar från Jasons ögon och han önskade uppriktigt att Halfelorn aldrig skickat iväg dem för att hämta
(‘rädda’)
Riggo.

Nu var det redan försent… Ölmånglaren hade stulit Sheelas hjärta och spelat ut honom, Jason. Med bitter gråt vakade Jason hela natten, och när morgonen kom mulen och med datumet tjugoåttonde mars, tog han med sig fången Hasok på en vild ritt mot Minnelight nio mil söderut, med minnet av Riggos och Sheelas samtal uppspelat i huvudet om och om igen. Han mindes varenda detalj av vad de gjort, vad han sett, och kände en sådan stark svartsjuka mot Riggo att han fruktade att den höll på att gå överstyr, och bli till hat.

****

[”Det är inte så stor idé att försöka låtsas något mer, eller hur?” sa Riggo tyst.
Sheela höjde ögonbrynen i en frågande gest, slog ned blicken och suckade. Riggo släppte hennes ena hand och vände upp hennes ansikte mot sitt.
”Kanske inte...” viskade Sheela. ”Men Jass, han... Ja, du vet...”
”Han är kär i dig, inte sant?”
”Mm... Men, men jag...”
”Du älskar inte honom?”
Sheela nickade och log ansträngt. Riggo suckade.
”Jag älskar dig, Sheela.” sa han. ”Ända sen jag såg dig har jag älskat dig - och jag vet att du älskar mig. Det syns på dig - i dina ögon... Hela ditt sätt!”
”Jag har aldrig riktigt älskat Jass - aldrig älskat någon på riktigt i hela mitt snart tjugoåriga liv.”
”Och nu?”
”Nu? Jag vet inte... Kan inte förklara, liksom... Men jag älskar dig Riggo! Mer än någon annan på Donnerheim!”
”Du är fin, Sheela... Verkligen.”
”Riggo... Du, du kan få kalla mig Shee - det gör alla mina vänner, mina riktigt goda vänner.”
”Shee... Jag älskar dig, Shee.”
”Och jag dig, Riggo.”
De två satt tysta, såg varandras skuggiga själar i sina ögon, böjde sig fram...
Och förenades i en lång, passionerad kyss.]