Järnhammaren

Riggo satt lutad mot Jasons sadel med ett vitt bandage om låret. Solen höll på att gå ned nu, när datumet var den tjugosjunde mars och stenen sov i Demos ryggsäck. Kvällen var kylig och den tunna månskäran doldes ständigt av sönderslitna moln. Säkert skulle det regna nästa dag, eller snöa. Jason hade tidigare uttryckt en önskan om att vara i Minnelight innan regnet föll, men det trodde ingen skulle hålla.

Sheela satt tätt intill elden med ständigt flackande blickar mot Riggo. Hon fann det svårt att inte titta på honom, men skämdes samtidigt inför att hon ständigt tycktes stirra ut honom. Hon memorerade varje anletsdrag, varje rynka, och fantiserade ofrivilligt om hur han var att kyssa, att älska.

Demos och Hollibard satt hopkurade under en gemensam vargfäll, och Demos mumlade fram något nytt diktepos och skrev då och då ned orden på ett papper med ett kolstift.

Jason var den ende som stod upp med en forskande blick låst på Hasok. Jason försökte finna någon lösning på den fråga som ansatte honom – varför hade en av Zelmondars bästa jägare gett upp och sökte politisk asyl? – utan att finna något svar.

Shuanna satt insvept i den roströda filten med armborstet i knät. Hon hade vakten och satt en bit utanför lägret. Rätt som det var slängde hon en blick mot lägret och Hasok – den fångne zelmondaren.

Hasok satt med händer och fötter fjättrade men med ett vitt bandage (omlagt av Shuanna) kring sitt sargade ansikte. Han kände fientligheten men trodde och hoppades att han gjort rätt. Dessa individer som han och Wolfrag jagat skulle inte döda honom – det var de för rättrådiga för.
‘Men vad tänker de göra med mig?’

Vad… Vad tänker ni göra med mig?” frågade han tyst, skrämd av Jasons hotfullt korslagda kraftiga armar.
‘Han har muskler nog att krossa sten…’

”Vi för dig till Minnelight för arméförhör.” svarade Jason kort. ”Om dom tar emot dig, zelle!”

”Varför beslutade du dig för att desertera?” undrade Sheela och fick en arg blick från Hollibard.

”Snacka inte med aset!” fräste han. ”Satans zelmondariska avskum!”

”Svälj ditt hat, Holly.” sa Jason och hukade sig framför Hasok. ”Om du vill slippa tortyr, zelle… Tala då om varför du deserterade och vad du vet om Zelmondars framtida planer redan nu! Minnelight kommer att pina ur dig uppgifterna, men vi är humanare… Även Holly – trots att han hatar er!”

”Jag har aldrig hatat er ras, dvärg… Bara vad Gula Brigaden gjorde mot civila under kriget.” sa Hasok och tittade på Hollibard, som återgäldade blicken kallt stirrande och sa:

”Det var utrotningskrig från bägge sidor! Och ni startade det, zelle!”

”Jag har aldrig ansett det vara ett rättfärdigat krig.”

”LÖGN!!!” skrek Hollibard ursinnigt och rusade upp.

Shuanna hörde skriket och rusade in i lägret med armborstet skjutklart. Hon såg genast att situationen höll på att hettas upp – till och med Demos hade slutat med sitt skrivande och tittade skärrad på Hollibard, som knöt sina händer och väste mellan sammanbitna tänder:

”Lögn! Ingen får bli medlem i SS – division Heydrich, JASTA! – utan att vara rasist! Utan att vara nationalist!” Han vände sig mot Shuanna och skrek: ”Ni alver utrotades av Zelmondar, Shuanna! ALVER!!!”

“Det var bara Ostmarkalver, Holly.” sa Shuanna likgiltigt. Hon satte sig ned och hällde upp en rykande het mugg kaffe, drack och sa: ”Ostmarkalver är bara kackerlackor i alla fall, så mig kvittar det vad zellarna gjorde med dom… Och du måste erkänna, Holly, att dvärgarna faktiskt förtryckte zelmondarerna. Ni ägde de största handelshusen, de största gruvorna, vingårdarna och smedjorna. Ni hade ju total kontroll över ekonomin!”

”Det spelar ingen roll!” skrek Hollibard och pekade med en darrande hand mot Hasok. Tårarna rann från Hollibards ögon och alla såg hur skräckslagen Hasok var. Så föll även tårar från hans ögon, och Hollibard upprepade tyst sina ord innan han sakta sänkte sin hand och vände sig mot de andra.

”Förstår ni inte!?” kved han. ”Hatet mot Hasoks folk, mot honom och hans likar – det finns i mitt blod! I min själ! Förstår ni inte..?”

Hasoks ord tycktes väcka dem ur deras förlägenhet över att se Hollibard bryta samman.

”Jag förstår dig, Hollibard – om det är ditt namn. Du är inte ensam om att hata det zelmondariska systemet.”

”Jag hatar er!” grymtade Hollibard och vände sig mot Hasok, som nickade stilla.

”Men vi skapade inte systemet, Hollibard. Min… Rikskansler Heydrich skapade det till sitt eget system – terror.”

”Vem är du!?” morrade Hollibard – en glödande glimt av stark misstänksamhet glimmade i hans ögon. ”Tala om det!”

Hasok Haneraum – son till Heydrich Haneraum, Zelmondars rikskansler – satt tyst och slog ned blicken. Så viskade han:

”Jag kan berätta allt för Garonogs fursteråd… Men inte allt för er. Hollibard dödar mig då… Min far, han… Nej, nej inte än… Kanske aldrig.”

”Din far? Vem är han? Lever han?” sa Hollibard med ett morrande raseri i sin röst. ”Säg det nu, Hasok!”

Hasok skakade sakta på huvudet, tittade upp på Hollibard och viskade:

”Tala om varför du hatar oss först, Hollibard… Tala om det!”

Hollibard såg på dem alla, såg samma fråga i allas ansikten och suckade tungt. Han sa:

”Jag ska berätta för er… För trettiofyra år sedan gjorde man mig något hemskt… För trettiofyra år sedan föddes det verkliga hatet mot Zelmondar – mitt hemland. Det visste ni inte, va? Att jag är född och uppvuxen i Zelmondar… Trettiofyra år sen – så länge har jag hatat Zelmondar, för vad zellar gjorde mig… Jag var med om pogromerna i Zelmondaria 1441. Aldrig glömmer jag den fjärde april, en mörk dag. Regnig, blåsig… Den fjärde april började terrorn och ‘Slaktaren Från Costmar’ – rikskanslern Heydrich Haneraum blev diktator… Jag och mina vänner Craemer, Nabon, Nalogard III och Otto Pickt flydde från Zelmondaria och skildes åt några tiotal mil söder om staden. Vi bestämde oss för att fly åt varsitt håll, men återförenas inom ett halvår i Midenhalls huvudstad Mittum. Där skulle vi enrollera Gula Brigaden som flytt dit och förklarat öppet krig mot Zelmondar, samman med Midenhall, samma månad som ‘Musselkuppen’ genomfördes. Det var ‘Musselkuppen’ som satte Heydrich på tronen och gjorde hans stormtrupper – senare SS – till ren fruktan hos dvärgar. Stormtrupperna var fanatiska hessier som bar gudens färger rött, vitt, svart och guld på sina armbindlar. Både Heydrich och SS dyrkade kaosets märke svastikan, och deras banér, armbindlar och fanor blev fruktade över hela Zelmondar. Jag… jag fångades av en grupp från något SS-regemente alldeles vid gränsen till Pun, förstår ni… Min mening hade varit att ta mig till Midenhall via Pun, men det blev inte så… Istället, istället greps jag och…”

Hollibard började gråtande slita i sina kläder. Ingen sa något – alla stirrade på honom som om han blivit skvatt galen. Han krängde av sig sin pälsväst och ringbrynja så häftigt att han tappade sin blåsvarta luva. Det tunna grå håret stod på ände och blev än värre intrasslat då han i ett enda ryck drog av sig sin ylletunika och vita linnebusarong. Nattkylan fick honom att skaka där han stod med bar överkropp. Hans gamla kropp var ännu robust och muskulös, men när han gick in i eldens sken drog alla häftigt efter andan. Han grät inte längre. Ögonen var tomma, riktade mot Hasok.

Hasok satte sig sakta, hasande, upp med förskräckta ögon och skakade sakta på huvudet. Tyst viskade han vad alla tänkte:

”Hemskt..! Hur kunde man göra något sådant!? Hur!?”

”Detta gjorde dina landsmän mig, Hasok…” viskade Hollibard. ”Detta födde hatet inom mig, brände in det – etsade in det! Etsade in det oåterkalleligt i mitt hjärta, i min själ!”

Inbränt på Hollibards bröst såg de alla det hemska tecknet… En svastika i cirkel, omgiven av en rad zelmondariska bokstäver.

”Yodenschwein… Dvärgasvin – det var vad man märkte ‘boskapen’ med… Ni gjorde det, ni
SS-zelmondarer!”

Hasok var blek och skakande sjönk han tillbaka. Tungt sväljande väste Hasok fram:

”As! AS!!! Jag hade inte en aning… Wolfrag sa att de fångat och förhört en förbrytare, när han och hans män återkom till… gården… Mausfell skrattade åt det – vi skrattade åt det!”

”Kände du min farbror, Hasok?” frågade Riggo torrt – inget tycktes förvåna honom mer.

Hasok kastade en förbryllad blick på Riggo, innan det verkliga skälet för operation Gelbhart gick upp för honom. Nickande sa Hasok:

”Ditt verkliga namn, Riggo… Är inte det Riggo Sargallen?”

Riggo nickade.

”Jag borde ha dödat Wolfrag där…” viskade Hasok tyst.

”Det gjorde jag åt dig, Hasok.” sa Shuanna. ”Min pil hämnades hans gärningar mot Hollibard.”

Hasok log kyligt, och sa tyst:

”Vi har ryggsköldar av kompakt läder och plåt, alv… Hur långt avstånd?”

”Fyrtio, femtio meter.” svarade Shuanna nervöst, osäkert.

Hasoks svar gjorde dem kalla – även Hasok, som bäst kände den jägare de hade efter sig. Han hade tränat upp Wolfrag till näst bäst efter sig själv och bara en grupp kunde mäta sig i fältkvalité med Hasok och hans bror. Det var två systrar som allmänt kallades Systrarna Död.

Hasok och Wolfrag hade kallats Bröderna Blod.

Hasoks svar fick dem alla att ängsligt sluta sig samman tätt kring elden och hoppas på gryningen.

”Wolfrag… Lever!”