Järnhammaren

Mörker…
Töcken…
Ljusets…
Ljusets… bländande vita skrud…

Ljuset… Bländande, vansinnigt starkt! Bländande… Huvudvärk i rasande inferno! Värk… Dofter – dofter av sura kläder…
Doften av sura kläder låg tung över honom, men vid närmare eftertanke var det inte hans kläder som stank surt. Det var något annat…

En pöl av opreciserat maginnehåll fanns kring hans huvud, och i ryggen hade han någons knä. Vid en ännu närmare eftertanke så låg han faktiskt på rygg, och knät var en synnerligen obehaglig sten, gömd i ljungen.

(Stenen själv var mycket upprörd. Först hade den blivit trampad på av en häst, sen sparkad av en hob, och nu låg en av de där tossiga män’skorna över honom! Denna dag var en av dessa dagar som stenar antog vara guds straff, och den beslutade sig för att rulla någon annanstans…)

Bredvid Riggo satt Sheela, droppande våt. Hollibard satt en bit bort, halvt hopsjunken med en pöl av uppkastningar framför sig. Riggo vände blicken mot Sheela igen. Hennes ansikte var en mask av ansträngning, oro och rädsla. Håret hängde i blöta testar utmed hennes huvud och några hårstrån hade fastnat i vänstra mungipan.

Riggo stönade högt. Smärtan i låret var hemsk och intensifierades hela tiden tills han blev tvungen att skrika – det blev mest ett hest kraxande. Han svalde tungt, slöt ögonen och öppnade dem sakta med en suck av smärta. Han märkte att han var naken – sånär som på resterna av hans skinnbyxor. Shuanna hade skurit upp vänster byxben ända till ljumsken. Låret var blodigt och bar två djupa hugg ur vilka det ännu blödde. Men Riggo gissade att bägge huggen missat lårartären – annars skulle han vara död nu, av blodförlust. Han såg att Shuanna baddade såren med en vit linneduk – indränkt med något, antog Riggo.

Utspritt runt Shuanna låg en mängd tygpåsar, små flaskor av glas och rena förband. Smärtan detonerade tungt i Riggos lår när Shuanna lät tre droppar från en liten silverflaska falla ned i vart och ett av huggsåren.

Riggo skrek – högt och gällt – och ryckte till, men Jason och Sheela höll fast honom.

”Ligg still, din idiot!” fräste Shuanna, men med mer oro än ilska i rösten. ”Ligg still så upphör blödningen!”

”Det… det gjorde ont!” protesterade Riggo med en flämtning. Shuanna log, böjde sig ned och pussade honom på pannan.

”Du är väl man?” log hon. Riggo försökte skratta, men det blev mest ett kraxande läte.

”Låt mig bevisa det för dig, sötnos…” fick han fram till slut, mellan väsande flämtningar.

”Lägg ägg, ölmånglare!” skrattade Shuanna och reste sig. ”Du har allt en förbannad tur att kompisen din är kvar. Tre centimeter högre upp och det andra hugget hade gällat dig – precis som en våldtäktsman. Snap!

”Sen hade du bara fått drömma om mig – vilket du får göra i alla fall. Blodiga manskroppar är inte särskilt upphetsande.”

”Bättre med ärrade va?” sa Jason och blinkade skälmaktigt.

Shuanna log, men sa inget. Hon plockade ihop sina saker och sa:

”Jag byter bandage om en timme – under tiden får du inte röra dig en millimeter, Riggo. Förstått?

”Du kan se fram mot sex, sju veckors konvalescens, Riggo… Dom kunde sina saker, zellarna.”

”Är… är dom döda?” undrade Riggo hoppfullt.

Det var Demos som svarade honom, alldeles som hoben steg ut från ett buskage:

”Shuanna-stumpan knäppte en av dem. Den andre fångade vi och nu påstår han att han söker politisk asyl!”

”Va!?” utbrast Jason, övermåttan förbluffad. Demos nickade leende, lade armarna i kors på bröstet och sa, triumferande:

”Visst ser ‘ru! Han har deserterat säger han, och söker politisk asyl med flyktingstatus i Garonog! Har ni hört va!?”

Riggo blundade kort och öppnade långsamt ögonen. Han stirrade in i eldskenet från lägerelden och förstod inte riktigt varför minnena från Graals Collegium flöt upp. Han borde ha undrat över vem av zelmondarerna som tillfångatagits, men minnet av Argal – den mästare i Graal som ansvarat för eldmagin – kom till honom istället.

Argal, som allmänt kallats Eldar’n, hade under sina lektioner inpräntat i eleverna hur farlig eldmagin och uppfinningar grundade på den var. Riggo var klassens sämsta elev – klassens ljus var i så fall en ung pojke från Elektorium vid namn Marwin, som uppfunnit en massa av nitrat, krut och tjära. Tyvärr så råkade han sätta eld på den i laboratoriet, varvid hela övervåningen av tornet blåstes ut. Man hade inga problem med pytt i panna den dagen…
”Kom alltid ihåg, pojkar!” brukade Eldar’n säga och höja ett varnande pekfinger, ”Kom alltid ihåg att elden är det som snabbast tar ert liv i magin! Elden förtär er om ni inte visar den tillbörlig respekt, och respekt ska ni visa den! En eldelementar skapas inte bara genom att man kastar en eldboll på ett lik! Den skapas genom er respekt! Respekt – det är honnörsordet!”

Respekten för eldmagi hade han faktiskt inpräntat hos sina elever redan första lektionen. De hade fått ställa sig i kö framför hans kateder, där Eldar’n suttit med en liten magisk blå flamma fladdrande från sin tumme. När den förste eleven – en tjock pojke på fjorton år som hette Fastolt (men kallades för Svinet) – kom fram, grep Eldar’n Fastolts hand och lät den blå lågan vandra utmed handflatan till blåsor slog upp. Smärtan var outhärdlig under den korta stund Eldar’n brände högerhanden – allt för att inpränta i eleverna vilken olidlig smärta eld framkallade. Eldar’n såg inte nöjd ut med vad han gjorde, utan grät. Men han visste att Bränningen skulle bränna djupare i hans kära elevers minnen än tusentals ord. När Riggo, gråtande och blek kom fram till honom för att brännas, tittade Eldar’n på honom en lång stund innan han sade något.

”Du har en sällsynt gåva, Riggo… Använd den ordentligt – och med respekt! Samma respekt du kommer att visa eldens magi. Använd din gåva mycket sällan, Riggo… Folk har aversioner mot såna som dig… Man tycker inte om magiker som kan slänga formler utan att ha memorerat dem – utan att utföra ritualerna! Man kallar sådana magiker häxmästare, trollgubbar, svartdyrkare… Folk som inte vet att du har en sällsynt gåva, kan ta dig för häxmästare och bränna dig – eller rapportera dig till Elektoriums Inkvisitionsdomstol… Du vet deras makt, Riggo… Akta dig för att tänka ut magi. Kasta först en formel, eller läs den. Använd inte din gåva ofta, Riggo. Helst aldrig…”

Så brändes även Riggos hand…

De brända händerna hade sedan kurerats av Halfelorn, men minnet av ‘Bränningen’ – som episoden kom att kallas – blev kvar hos eleverna. Ingen – bortsett från Marwin – glömde någonsin bort repsekten för eldmagin.

Riggo suckade där han låg i det fria, många år senare – många år efter Bränningen vars ärr ännu fanns kvar i hans handflata och själ. Han kom att se något en människa sällan såg; en stressad sten som sakta rullade bort ur ljuscirkeln elden spred.

Riggo log.

‘Har jag verkligen glöden kvar? Förmågan?’

Tanken oroade Riggo. I hela sitt liv efter det att han lämnat Graals Collegium, hade han aldrig använt magi. Det var tjugo år sedan – tjugo långa år. Men på vad sätt kunde han få reda på om han hade kvar sin förmåga? Hur skulle han ta reda på om han ännu var i stånd att använda magi bara genom att önska fram en formel, en besvärjelse?
‘Det enda sättet att få reda på det, är att önska att mina skador sluter sig. Att hela mina skador…’

”Hela…” viskade han, men inget hände. Något blått, läkande sken spelade inte över hans kropp och lättad blundade han. Riggo var rädd för sin gåva, och att den uppenbarligen försvunnit gjorde honom lättad. Då var han – i vuxen ålder – en vanlig magiker som var tvungen att memorera formler och besvärjelser.

Riggo somnade, en harkrank till magiker som var skadad. Han drömde om att älska med Sheela i gästsalen i Den Gyldene Gripen.

Stenen (som på stenarnas hemliga, urgamla språk hette Ghneissau) rullade vidare en kort bit, innan Demos fångade den och stoppade den på sig.
‘Typiskt!’
Med den tanken i sin lilla hjärna somnade Ghneissau och drömde om en exploderande stjärna…