Järnhammaren

Hasok sjönk ihop ett trettiotal meter från den västra, flacka strandbrinken med blod rinnande från ansiktet och tårar från ögonen. Han var knappt medveten om hur Wolfrag kom upp ur vattnet, gick fram mot honom och stannade upp bakom honom med Fenderwang i högerhanden. Hasok rullade över på rygg med ena handen pressad mot sin sargade kind. Smärtan i hans huvud var outhärdlig, dunkande. Men jämfört med de kval han led var smärtan ändå ingenting i jämförelse med ondheten i hans själ.

När han skurits av Hollibard hade något inträffat; han hade plötsligt slagits av att nu var tillfället kommet för att avvika från krigstjänst – att desertera! Gruppen de jagat, Jason, Riggo – de andra, kunde omöjligtvis vara så fasansfullt grymma att de dödade honom om han gav sig – det var han säker på, kände det på sig.
‘Deserterar jag kommer jag att jagas livet ut, eller så länge som det zelmondariska riket existerar! Det enda sättet att bli fri är att desertera, men då dömer jag mig själv till döden! Men jag kan inte tjäna Zelmondar längre – jag vet att Jason och de andra behandlar mig som fånge – att de inte dödar mig. Och sen… Legosoldat?’

På nytt flammade devisen upp i hans sinne, devisen som löd:

LOJALITET YTTERST TILL VAPEN, SEN TILL PENGAR.

Hasok hörde inte vad Wolfrag sa, och tankarna om att desertera avbröts abrupt av att Wolfrag böjde sig ned och grep honom om axlarna.  Wolfrag skakade Hasok brutalt, och Hasok såg sin broders blick och läste bara förakt i den.

”Hasok!” väste Wolfrag med blod rinnande från sin panna och näsa. ”Varför flydde du!? VARFÖR!!?”

Hasok slog undan Wolfrags armar och stirrade skräckslaget på honom. Sakta krälade sig Hasok bort från sin rasande bror.

‘Wolfrag är fanatisk! Oavsett vad jag säger kommer han inte tro på mig!’

”Dödar du mig om jag deserterar?” flämtade Hasok och inväntade stunden då Wolfrag skulle sänka Fenderwang i hjärtat på honom.

Men Wolfrag dödade inte sin bror. Istället reste han sig och vände ryggen mot Hasok, som låg kvar, tungt flåsande. Ingen sa något.
‘Jag måste desertera! Allt jag vill är att få sörja – sörja uppriktigt! Och skriva något annat än soldatnationalistisk poetisk smörja! Inte ens poesi från hjärtat är tillåtet i Zelmon-jävla-dar!’

”Wolfrag…” viskade Hasok och reste sig, sakta, stönande. ”Jag tänker göra det…”

”Desertera!?” fnyste Wolfrag föraktfullt. ”Svika riket!? Fosterlandet!?”

”Kan man bo i ett land där känslor är förtryckta? Kan man vara ett rike lojalt, där äktenskap är något för att hålla blodet rent!? Där kärlek förtrycks!?”

”RENT BLOD ÄR KÄRLEK!!!” skrek Wolfrag och snodde runt. Han höjde Fenderwang och väste: ”Du har alltid varit för blödig, Hasok! ALLTID!!! Jag visste att det här skulle hända – förr eller senare!”

Hasok tog några stapplande steg bakåt. Han tyckte sig skymta hur alven och den storvuxne Jason dök upp ett femtiotal meter bakom Wolfrag, tyckte skymta hur alven stannade upp och höjde armborstet.

Men allt var honom likgiltigt nu…

”Dödar du mig om jag flyr?” sa Hasok tyst, nästan skamset, till Wolfrag.

Wolfrag gick fram till honom, spottade Hasok i ansiktet och knuffade omkull honom.

”Desertera då!” morrade Wolfrag, alldeles ursinnig. ”Desertera! Jag låter di löpa, Hass… Bara för att inkassera prispeng-”

Shuannas armborstlod slog in i Wolfrags rygg och klippte tvärt av hans mening. Han flämtade till, gurglade saliv och föll framåt, medvetslös.

Hasok svimmade.