Järnhammaren

Riggo kände ett sting av smärta i sitt lår, följt av en glasklar känsla av något grävande kallt nedför hans ben. Han skrek, men vatten forsade in i hans mun. Blicken i det mörka vattnet var nästan obefintlig, men han skymtade hur Wolfrag kört in sin dolk en andra gång i låret.

Blod pulserade ut i vattnet.

Vattnet blev kolsvart kring Riggo. Vattnet som smakade blod nu – hans eget blod. Skräckslagen sparkade Riggo till med sitt oskadade ben och lyckades knuffa bort Wolfrag. Så kämpade sig Riggo upp till ytan, tätt följd av Wolfrag.
De bröt vattenytan samtidigt i kaskader av blodbesudlat vatten.

Riggo kände sig svimfärdig, han frös och mådde illa. Benet kändes stumt, men hettade som glödande kol. Så skrek han.

Wolfrag var bara en decimeter från Riggo, dolken höjd till ett sista hjärtpunkterande hugg. Wolfrag grep Riggo om halsen och det Riggo gjorde kom som en chock för honom.

Riggo slog undan Wolfrags dolk mitt i hugget, slet sig loss från halsgreppet och skallade Wolfrag något våldsamt – mitt i ansiktet. Blod stänkte runt dem, Wolfrag skrek och släppte Riggo och sjönk under vattenytan.

Riggo darrade av skräck och kyla, smärta, panik. Sakta tog han sig in mot stranden och kollapsade där, till hälften liggande i vattnet.

Världen snurrade, blev gulgrön och…

Totalt mörker.