Järnhammaren

Hollibard kom upp till ytan i det meterdjupa vattnet frustande som en säl. När luft dånade ned i hans utmattade lungor fick han nästan en chock. Han skrek, skrek av skräck. Likt många andra dvärgar var han inte simkunnig, men nu var inte det hans värsta problem. Han bottnade faktiskt och när han vände sig om såg han Hasok kasta sig upp ur vattnet med armarna utsträckta som för att greppa luften. Handyxan fanns i en av hans händer och vattnet skummade runt honom. Hans skrik av triumf eller måhända vansinne ekade över nejden, lågt, mörkt, gutturalt.

Hollibard fick panik. Hans yxa låg i ljungen ovanför strandbrinken som reste sig nästan tre meter ovanför honom – en vägg av fuktig jord i vilken hålen efter gamla svalbon ännu fanns kvar. Framför honom började Hasok vada fram mot honom och Hollibard frös av skräck. Han kunde inte röra sig, inte företa sig någonting. Tankarna snurrade vilt i hans huvud – han kunde inte tänka! Inte se! Vatten rann in i ögonen och fick dem att tåras av sveda och tårarna grumlade synen för honom.

Hasok var bara en meter från honom nu, höjde yxan. Sträckte sig fram och grep Hollibard i ylletunikan. Hasok lyfte honom – på rak arm!

Skräcken rann ut i Hollibards kropp som het lava. Stumheten i armarna och benen försvann – brändes bort. Urinblåsan släppte efter. Varmt urin ångade i den kalla natten. Tungan lossade sin paniska förlamning och orden dånade i natten – mörka, tunga, domedagsfyllda…

”BE DINA BÖNER, WOLFRAG!!! DU SKA DÖ – NU!!!”

Hasok skrattade, men plötsligt förbyttes skrattet till ett skri av fasa, överraskning, smärta, när Hollibard grep sin kniv och snittade Hasok i ansiktet. Hasok släppte Hollibard, som föll i vattnet med ett högt plask.

Mörkret och kylan omslöt honom. Lungorna arbetade snabbt upp den luft han hade kvar och paniken grävde sina klibbiga fingrar i honom. Paniken förde med sig minnet av hur han hållit på att drunkna en annan gång, för länge sedan.
Tolvårige kusin Bernardin hade hållit den femårige Hollibards huvud under vattenytan i en regntunna fylld med veckogammalt vatten. Kusin Bernardin hade tyckt om att plåga sina släktingar – särskilt sina yngre. Så efter att ha slagit Hollibards näsa i blod slängde han honom i regntunnan och höll fast honom. Det hade varit i september, en ovanligt kall september med, för den delen.

Mörkret och kylan från vattnet som forsade förbi honom stämde så väl överens med barndomsminnet. Luftbubblor vinglade förbi hans ögon, skvalpet ekade i hans huvud. Vatten rann in i hans mun och smakade dy och sand – då som nu. Men nu visste han att ingen vuxens hand skulle sträckas ner, gripa honom i nacken och rädda honom från hans säkra drunkningsdöd.

Handen grep honom om nacken och slet upp honom ur vattnet. Han öppnade ögonen – bara för att stirra in i Hasoks blödande ansikte!

Hollibards knivsnitt hade skurit diagonalt över Hasoks haka, upp över kinden för att sluta strax nedanför vänster örsnibb. Blod strömmade i floder från snittet och Hasok var blek.

Hasok lyfte Hollibard på rak arm med sin yxa dinglande i handledsstroppen, men Hollibard fick en hand fri och gav Hasok en örfil – rätt på den skadade kinden!

Hasok skriade av smärta, släppte Hollibard och föll bakåt, sjönk under vattenytan och försvann. Hollibard kämpade sig upp till ytan ett ögonblick, utan att se något, och sjönk ånyo.

Den här gången kom ingen räddning, och Hollibard andades bara in det kalla, blodsmakande vattnet…