Järnhammaren

Riggo kom ned till vadstället man korsat tidigare under dagen och stannade vid strandbrinken. Där ute i mörkret smög två zelmondarer omkring, redo att döda. Mörkret skyddade och gjorde honom utsatt på samma gång, då han misstänkte att zelmondarerna hade bättre nattsyn än han själv. Det enda han såg var ett töcken av mörker, interpunkterat av korniga vita fläckar.

”Det behöver inte råda evigt mörker…” viskade han för sig själv.

”Sätt eld på natten då!” sa någon bakom honom.

Riggo snodde runt och slet fram pistolen. Men det var bara Hollibard. En suck av lättnad undslapp Riggo.

”Hollibard… Vad gör du här? Det är min räkning…” sa Riggo tyst.

”Min med.” svarade Hollibard. ”Wolfrag och jag känner varandra sen gammalt… Kalla mig Holly, förresten. Det gör alla mina vänner.”

”Tack, Hollibard är lite långt att säga.”

”Visst…” sa Hollibard. ”Men ska vi stå här och småprata hela natten, eller leta upp zellarna? Du vet att de letar eft-”

Något plaskade till i vattnet och Hollibard knep käft med en gång.

Riggo skrek till av förskräckelse.

Hollibard spejade ut över det mörka vattnet med kisande, grå ögon utan att se något annat än mörker. Hans andhämtning var tung, greppet om yxskaftet hårdnade alltmer tills knogarna vitnade på honom. Han sökte undertrycka ett vansinnigt raseri, men samtidigt ville han inte visa den förlamande rädsla han kände inför mötet med Wolfrag.
‘Där ute… Där ute i mörkret stryker han omkring… Han och Hasok… Wolfrag svor att döda mig, och han måste ha sett mig på värdshuset! Så nu vet han alltså att Riggo tillhör vår grupp… Det måste han göra – Wolfrag är inte dum.’

”Vad kan det ha varit, tror du?” viskade Riggo till Hollibard.

”Vet inte…” viskade Hollibard tillbaks. Han skakade sakta på huvudet, osäker på vad det kan ha varit.

”Kanske en strömvirvel, eller en fisk…” mumlade Riggo, och försökte intala sig själv att så varit fallet.

Det lyckades inte nämnvärt.

”Någonstans där ute…” viskade Hollibard sakta, men tystnade.

Riggo tittade frågande på honom, men Hollibard återgäldade inte stirrandet – han stod i egna tankar, det syntes. Rynkorna i pannan var djupa och näsborrarna var hetsigt uppspärrade. Rädsla mejslade ut fåror i hans ansikte. Raseri gjorde andhämtningen tung genom näsan. Käkarna var nästan krampaktigt sammanslagna, och ibland skar han tänder. Nyfikenhet och kanske förväntan glödde bakom en slöja av hat och rädsla i hans ögon – han var en bildstod av känslor inför den stundande striden på liv och död. En bildstod av känslor som byggts upp under år av hat, skräck och bitterhet. Frågan tycktes sväva i luften som en ondskefull ande; skulle urladdningen komma nu, eller senare?

När urladdningen kom var den våldsam, och förtjänsten var främst en ripas. Hollibard och Riggo stod strax ovanför strandbrinkens gränsland mellan sand och vatten, när det hördes ett skriande ljud från ett välkamouflerat fågelbo bakom dem.

Riggo snurrade runt, höjde pistolen med båda händerna och tryckte av – för tidigt.

I det snabba, blixtrande skenet från mynningsflammorna såg han bara en skräckslagen ripa stadd i panisk, skriande flykt.

I nästa stund kom skuggorna emot Hollibard och Riggo.

En kort sekund blixtrade det av stål i natten, och så exploderade en eldboll av smärta i Riggos vänstra lår. Han skrek högt, stirrade sig omkring och såg Hollibard tumla utför strandbrinken i vilt handgemäng med en av zelmondarerna. Riggo fann sig stående öga mot öga med den andre.

Ärret från öra till öra avtecknade sig tydligt i den bleke zelmondarens ansikte. Wolfrags ögon brann med ett kallt sken av vad som kunde vara extas, kanske hat, kanske till och med skräck. Rösten som Riggo hörde i samma stund han stapplade bakåt med blod pulserande från låret var kall och hård – fylld av en slags vanvettig humor.

”Mein ehre eizt truhe!” morrade Wolfrag – det var Ordenskapets slagord, ”Min ära heter trohet!”, men också JASTA’s devis.

Wolfrag gjorde ett utfall med dolken mot Riggo, som skrikande föll bakåt och omslöts av ett kallt, dyigt, bubblande mörker…