Järnhammaren

Primus inter pares!
(Den främste bland likar!)

Sheela låg i skydd bland buskagen och spejade ned mot floden. Det var kolmörkt nu då ett molntäcke glidit upp från söder och fördunklat stjärnorna. Hon hade inte sett stjärnfallet som för ett ögonblick blixtrat till på himlen, inte heller något som kunde tänkas vara förföljare. Den goda maten före vakten, Jasons berättelse och för mycket vin hade gjort henne dåsig, och faktiskt hade hon slumrat till något. Hennes uppvaknande var av det mindre angenäma slaget…
Darrande, med ett skrik fruset på sina läppar, rätade hon på sig och stirrade in i mörkret medan det höga, gälla skrattet ännu ekade i hennes sinne.

Hon reste sig. Långt därborta tyckte hon sig se något röra sig. Först trodde hon bara att det var en synvilla, men sammanslaget med skrattet som väckt henne, och med föraningen att något verkligen rört sig där i mörkret, på andra sidan floden, blev hon med ens mycket säker på sin sak. Hukad sprang hon upp till lägret där alla utom Hollibard sov.

Hollibard satt tyst stirrande in i elden – nu bara en glödbädd med sporadiska flammor – och tittade upp på Sheela då hon kom in i ljuscirkeln glödbädden spred. Han grep sin yxa och reste sig sakta med yxan som stöd.
”Har du sett dem?” sa han torrt. En djup suck undslapp honom.

Sheela nickade kort och väckte tyst de andra. De satte sig upp lagom yrvakna för att först förstå någonting, men när de såg Sheelas jagade blick och Hollibards sammanbitna ansikte och beslutsamma grepp om yxan, förstod de snart att något hade hänt, hände eller skulle hända.

Jason och Shuanna kom kvickt på fötter.

”Var såg du dem, och när?” sa Shuanna. Hon spände sitt armborst och lade ett lod i baljan. Hennes blick var rädd, men också beslutsam när hon såg på Sheela.

”För en kort stund sen… Jag är inte säker…” svarade Sheela nervöst, irrande med blicken över omgivningarna.

Riggo reste sig sakta. Han stirrade in i mörkret, blek och rädd. Sakta gick han bort till Jasons häst och plockade upp pistolen, krut och kulor ur ena sadelväskan. Under tung tystnad, iakttagen av de andra, laddade han omsorgsfullt pistolens bägge pipor, spände hanarna och såg på sina nyfunna vänner.

”Ska jag dö nu?” viskade han med skräck i rösten. Ingen svarade. Han svalde tungt, och viskade – alltför profetiskt för att bilägga något av sin rädsla: ”Räkenskapens tid…”

Sheela nickade sakta.

”Var inte rädd, Riggo…” sa hon. ”De blöder precis som vi. Vi klarar dem.”

Hon ville yppa sin tanke i ord, men vågade inte.
‘Jag älskar dig, Riggo… Tror jag. Hoppas jag.’

”Upplyftande tankar du har om vår framtid, Sheela!” muttrade Demos och sparkade argt i marken. Hans mockasinklädda fot träffade en sten som legat dold i ljungen. Han grimaserade argt av smärta, och de andra log åt honom – men ingen sa något.

”Sheela,” sa Riggo milt och såg på henne, ” jag vet att ni vill hjälpa mig, men det här är en räkning jag måste betala själv…”

”Säker?” frågade Sheela nervöst. Riggo nickade.

Han suckade tungt och steg ut ur den lilla cirkel av rött ödsligt ljus glöden spred och uppslukades av mörkret. De andra följde honom med blicken.

Hollibard suckade mörkt och började gå han med, men Jason hejdade honom med en varsam hand på axeln.

”Holly, det här är mellan Riggo och zellarna. Han ville inte ha hjälp…”

”Jag vet, Jass… Men det är räkenskapens tid även för mig, förstår du.”

”Vad menar du?”

Hollibard svarade inte, utan uppslukades av mörkret.