Järnhammaren

Mausfell Sargallen – Riggos farbror – hade haft en yngre bror. När Riggo bara var sju år, och ännu bodde hos sina föräldrar, drabbades hans familj av katastrofen. Pesten hade grasserat vilt i Zelmondar och Pun och Riggos familj insjuknade som de första offren i hans puniska hemby. Storebror Raglan tog då med sig Riggo till deras farbror Mausfell, men under färden insjuknade även Raglan och dog strax efter ankomsten till Mausfells stora gård på gränsen till Zelmondar. Faktiskt låg gårdens boningshus på zelmondariskt territorium, men genom ett särskilt servitut utfärdat av Zelmondars Rikskansler Heydrich, räknades hela gården som punisk. Nämnas bör att genom denna tillfällighet hade Mausfell täta kontakter med zelmondariska gränspatruller, som ofta logerade i hans gästhus på puniskt territorium.

Den nu helt familjelöse Riggo upptogs i den Sargalliska familjen utan problem – om man då bortsåg från Dorgonhaurd, Mausfells äldste son. Denne storvuxne, grymt starke fjortonårige yngling fattade genast ett allvarligt agg gentemot Riggo, och plågade honom på alla upptänkliga vis när ingen såg på.

Riggo framlevde tre långa år som “bastard” (Dorgonhaurds uttryck), och klagade ofta hos Mausfell. Under de tre åren som gått hade Mausfells alkoholkonsumtion ökat kraftigt och han var på god väg att bli kronisk alkoholist. I hans sinnesstämmning som rusen gav honom, blev hans förståelse för Riggos problem allt mindre.

När gårdens boskap drabbades av mul- och klövsjuka inbillade Dorgonhaurd sin far att det var Riggos fel, och det var droppen för Mausfell. Han tvingade ut Riggo ur familjen, lät honom sova i en gammal svinstia i ladan och började använda honom som slav.

Maten Riggo fick blev allt sämre, men arbetet blev tyngre och tyngre. I fem år härdade han ut, tills farbrodern en natt försökte tvinga sig till oralsex med den då femtonårige Riggo. Då brast något. Riggo grep en högaffel och körde upp den i magen på sin farbror. Handlingen var inte direkt planerad, men Mausfell dog på fläcken – spyende blod som en skadeskjuten galt. När Riggo insåg att han faktiskt skulle bli halshuggen för mord, då flydde han. Under flera veckors tid levde han som en landstrykare och förirrade sig in i Zelmondar, där en man mer eller mindre kidnappade honom – men tur var det, för Zelmondar hängde luffare…

När Riggo stuckit högaffel i Mausfell för tjugotvå år sedan, hade han inte haft en tanke på vad vare sig Dorgonhaurd eller Mausfells yngre bror Shafir skulle ta sig till. Dorgonhaurd blev våldsamt hatiskt mot Riggo och gav sig ut på vägarna för att leta reda på honom och utkräva hämnd. Shafir svor att hämnas sin äldre bror vid lämpligaste tillfälle.

Tillfället hade visat sig 1469, när han i egenskap av kapten i Puns 2:a infanteridivision hade haft permission. Shafir och fyra officerskamrater hade då ridit in till Kreuzfurt och hade där supit sig redlösa på ett antal värdshus. Shafir var tjugoåtta år gammal då, och då han och hans kamrater drällt in på Den Gyldene Gripen, hade han genast känt igen Riggo.

Shafir var iskall. Redan när han såg Riggo, förstod  han att ett utbrott mot Riggo nu, när Shafir var kapten och allting, skulle förstöra hans karriär. Shafir höll sig i skinnet men sökte under ett års tid efter pålitliga torpeder att sätta in mot Riggo – men Shafir hittade inga.

Shafir steg i graderna (genom utpressning, hot och mutor) från kapten till generalslöjtnant och när Pun, samman med Garonog och Zychon, skrev på ett ickeangreppsavtal med Zelmondar i december 1474, var Shafir en av delegaterna  som reste till Zelmondaria för att skriva under.

Väl i Zelmondaria förstod Shafir snart att Puns armé var uttjänt för hans del. I Pun skulle han aldrig kunna bli något högre än generalslöjtnant, medan han i Zelmondars tjänst skulle kunna stiga till svindlande höjder – kanske ända till fältmarskalk, eller inrikesminister! Så när avtalet var ratificerat immigrerade Shafir till Zelmondar. Med tanke på hans mycket goda rykte i Puns armé, hade han ingen svårighet att inträda i Zelmondars krigstjänst som major i SS – eliten av Zelmondars armé. Det var från SS som medlemmarna i JASTA valdes ut, och det var under antagningsproven till JASTA som Shafir träffade Hasok och Wolfrag. Shafir fullföljde JASTA-utbildningen och fick snart en tjänst som administrativ chef med överstes rang i SS administrativa avdelning.

Från början hade Shafirs plan varit att han i egenskap av medlem av JASTA skulle få fritt spelrum rörande hämnden mot Riggo, men då han träffade Hasok och Wolfrag insåg han att de två var de torpeder han letat efter. Att låta dem bli hämndens verktyg skulle möjliggöra att Shafir själv slapp få händerna blodiga, och om något gick snett skulle ingen kunna gripa honom i Pun mitt under ett mord. Hasok och Wolfrag var de bästa verktyg Shafir hade mött, det förstod han snabbt. Särskilt med de kvalifikationer de hade.

Nu startade Shafir den rent officiella operationen. Han hade en god vän och bulvan i Puns infanteri -kapten Grissle – som var en karriärslysten ung man. Shafir – som vid det här laget, omkring januari 1475, mycket riktigt utnämnts till fältmarskalk – skickade genom kapten Grissle en begäran till Zelmondar om att röja en viss värdshusvärd ur vägen. Den officiella förklaringen till denna begäran från ‘Staten Pun, infanteriet’, var att Riggo under en lång tid sysslat med samhällsomstörtande aktivitet och spritt defaitistiska lögner om nonagressionspakten mellan Zelmondar och Pun. Administrationen i Zelmondar som tog hand om dylika uppdrag från andra länder behandlade denna begäran skyndsamt på grund av det rådande politiska läget.

Zelmondar var angeläget att se bra ut inför Pun och andra småstater i dess grannskap. Ju längre man hjälpte länderna, desto längre skulle dessa imbecilla stater tro på försäkringarna om att räder av zelmondariska kavallerister in på grannländernas territorium, bara var desertörer. Om Zelmondars armé var så full av desertörer och rövare kunde Zelmondar omöjligtvis utgöra något hot mot grannstaterna, och Pun svalde betet med hull och hår medan Garonog och Zychon (till Zelmondars stora förtret) förhöll sig mer skeptiska.

I en hemlig not i den officiella begäran till Zelmondar från Pun, sades det att Riggo – målet för begäran – kunde vara farlig för internationell säkerhet genom sina stora kunskaper i offensiv magi. Riggo påstods hjälpa dvärgar och andra minoriteter att fly från Zelmondar. Hans värdshus var i själva verket bara en fasad för denna samhällsomstörtande aktivitet. I begäran sades det att han var svår att komma åt med, citat ‘ordinära medel att städa i ett prekärt läge.’ , slutcitat. Med detta var det underförstått att skicka jägare på Riggo, för att utsätta honom för ‘särskild behandling’.

Inom tre veckor var Hasok och Wolfrag beordrade att bege sig till Kreuzfurt. Zelmondar hade under tiden begärt en bekräftelse från Puns arméadministrativa avdelning inom PAAS (Punishes Armei-Administratievez Sicherheizorganization – Puniska Arméns Administrativa Säkerhetsorganisation), som i realiteten var Chabail Leylands hemliga polis. Med tanke på att Riggo var en av de mest högljudda oppositionella i Kreuzfurt och Pun, så ville Chabail inget hellre än att se Riggos huvud på ett fat.

PAAS svarade positivt, om än något konfunderade över att de själva inte haft en aning om att Riggo var en sådan farlig man. Chabail skickade spioner till ‘Den Gyldene Snurran’ , bara för säkerhets skull. Dessutom lyckades han muta kökspojken Seswig till att rapportera allt av intresse om Riggo till PAAS. Hade man inte haft en dossier på Riggo, så skulle man sannerligen skaffa sig en!

PAAS svarade till Zelmondar att visst var Riggo en rebelledare, svartkonstmagiker och grovt kriminell. En lång lista av ouppklarade brott knöts samman med Riggo på mer eller mindre fantasifulla premisser – allt från gruppvåldtäkten av en tolvårig flicka, till ritualdödandet av en ko i södra Pun. Chabails personliga brev till fältmarskalk Shafir gav yttermera övertygande argument, då Riggo framställdes som en demonisk oppositionell kraft, styrd av ingen mindre än den legendariske urkättaren Astor. Därmed gav PAAS klartecken till operation Gelbhart.

Shafir var förvisso högt uppsatt inom den zelmondariska armén och SS, men hans position hjälpte honom föga när det gällde att se vad hans underordnade gjorde. I slutet av februari 1475 blev fältmarskalk Shafir Sargallen utnämnd till överbefälhavare för SS informationsavdelning   S-1. Han såg snabbt rapporter om att det fanns en mängd läckor och rapporterade detta till inrikesminister Curt Darich. Svaret Shafir fick förvånade honom – han beordrades att inte vidta några som helst åtgärder mot spionerna och förrädarna.

De viktigaste kända spionerna inom S-1 matades kontinuerligt med värdelös information, i akt och mening att sprida desinformation bland fienden, medan de uppgifter om fienden som återfördes av dessa kontraspioner, blottlade fiendens militära styrka. Vid frågan om spioner som sålde verklig information till Calladorn, svarade inrikesminister Darich att, citat ‘dessa läckor förvisso kan anses av allvarlig karaktär, men att de icke utgör något reellt hot’, slutcitat.
De som spionerade på Zelmondar för Calladorns räkning var skyddade av Die Ortenshaft – Ordenskapet. Denna organisation var Calladorns egen säkerhetsorganisation med eget guvernement i Morgdalen. Om repressalier vidtogs mot Ordenskapets spioner skulle det kunna uppfattas som en aggressionshandling mot Calladorn och Ordenskapet, varför den så kallade Axelalliansen kunde spricka. Det framtida krigets storvulna planer fick inte rubbas av Shafirs nit att arrestera spioner, sade inrikesminister Darich.

Kort efter Shafirs rapport utnämndes han till ambassadörsfältmarskalk i Todtenheim – en av Zelmondars allierade. Shafir förstod att han fått avsked på grått papper av inrikesministern, och det retade honom. Retade honom mycket!

Medan Shafir skickade rapport efter rapport om spioneri inom det zelmondariska riket till inrikesminister Darich, hade Garonog lyckats värva en officer inom S-1 som spion. Officeren blev en veritabel guldgruva då han fungerade som kurir mellan S-1 och inrikesdepartementet. Det var inte bara Shafirs rapporter (och ett personligt brev till Hasok och Wolfrag rörande hämnden mot Riggo) som officeren lät kopiera – i största hemlighet. En mängd annan information om Zelmondar föll i Garonogs händer genom denne officer. Han var major, marmarisberoende och homosexuell.

Hans namn var Raltog Heide.

När han slutligen fick tag på hela planen rörande operation Gelbhart skickade han en kopia till Garonogs ambassadör i Zelmondar – som i sin tur skickade hela planen med diplomatkurir till Garonogs huvudstad Minnelight och fursterådet. Raltog tog emot sin sista betalning och hoppade av spionbanan.

På kvällen den tjugoandra mars blev han på tok för full och marmarispåverkad, varför han i flera värdshus i Zelmondaria skröt om sina spionbravader. Snart nådde Raltogs avslöjanden fram till inrikesminister Darich, som ursinnig över förräderiet först tänkte låta arrestera och avrätta Raltog. Men då han fick informationer om att Raltog stod under beskydd av Ordenskapet, tänkte inrikesministern ut en slug plan; Ordenskapet kunde inget göra om Raltog dog under krigsmans utövning.

Redan nästa morgon fick en allvarligt bakfull Raltog marschorder – en order utfärdad av inrikesminister Darich själv. Utan att Raltog visste om det, hade inrikesministern kontaktat Wolfrag och beställt ‘en olycka’. Olycksoffret skulle vara Raltog, och Wolfrag skulle få tiotusen Güldenmark för besväret – pengar betalade ur inrikesminister Darichs egen ficka.
(Utan att Darich nu visste om det, hade han snärjt in sig i en härva av gräsliga proportioner. Genom att tillfälligtvis överta Shafirs alla planer rörande operation Gelbhart.(eftersom Shafir nu var på väg mot Todtenheim och sin ambassadörspost), trasslade Darich in sig i en operation som egentligen var en personlig hämnd, med Zelmondar självt som verktyg. Om detta skulle komma fram skulle Shafir avrättas för vad Zelmondar kallade ‘Statlig och militär urkundsbedrägan’. Darich å sin sida, skulle likaledes dras med i fallet, eftersom han i egenskap av inrikesminister hade det slutliga ansvaret för organisation S-1. Likaså skulle Darich dansa på slak lina i och med det beställda mordet på Raltog. Ordenskapet var mäktigt, och skyddade sina skyddslingar med en lejoninnas ursinne. Om Ordenskapet skulle få reda på vad Darich och Wolfrag kokat ihop för att bli av med en besvärande spion i Ordenskapets sold, skulle Ordenskapet knappast lägga fingrarna emellan. Darich satt löst – utan att veta om det.)

I och med den beställda olyckan på Raltog, hade Wolfrag tre uppdrag när han, Hasok och Raltog red ut ur Zelmondaria den tjugotredje mars och lämnade Hasoks döda fru Sabina bakom sig. Wolfrags tre uppdrag var:
I) Den officiella begäran från Pun om att eliminera Riggo – operation Gelbhart.
II) Shafirs personliga hämnd gentemot Riggo som skulle verkställas av Hasok och Wolfrag mot en hemlig summa pengar.
III) Wolfrag skulle mörda Raltog – medlem av Ordenskapet – på inrikesminister Darichs uppdrag. Detta kunde medföra avrättning genom lemlästning, men Wolfrag litade på att hemligheten låg väl förborgad hos inrikesminister Darich.

Vad  inte Wolfrag visste, var att Darich hade en älskarinna som egentligen planterats hos honom av Garonog. Hon var dotter till Garonogs ambassadör, tjugotvå år gammal och hette Mata A’ahri. Genom henne kom Garonog att få en stor mängd information rörande Darichs beställningsjobb av en olycklig död för Raltog.

Mata A’ahri skulle aldrig komma att avslöjas.

När operation Gelbhart, informationen från andra rapporter kopierade av Raltog, och den ovärderliga information Garonog fick genom Mata A’ahri, blev känd av Garonogs furste Karashin I, blixtinkallade han rådet för konsultation och rådplägning. Rådet, som utan    Karashin I’s kännedom var genomruttet av korruption (av tio delegater var nio marionetter i Zelmondars händer), såg förvisso allvarligt på vad Karashin berättade, men trots allt var de övertygade om hederligheten i Zelmondars intentioner om icke-angrepp. Att Zelmondar rotade runt i Pun betydde ingenting för Garonogs säkerhet – förresten var Pun en traditionell ovän med Garonog, och om Pun knäpptes på näsan av stormakten i norr var det bara bra.

Så resonerade rådets majoritet, utom en man:
Halfelorn.

Halfelorn, den man som mer eller mindre kidnappat Riggo då han funnit honom vandrande i Zelmondar efter mordet på Mausfell Sargallen, hade inte hört av sin käraste elev på över tjugo år. Riggo hade varit Halfelorns bästa elev, hans bästa fynd, och det hade uppstått en varm vänskap mellan lärare och elev.  Riggo hade haft lätt att lära sig det Halfelorn lärt ut, och det var mycket på grund av Halfelorns förståelse för pedagogiska problemaria, som Riggo lyckats klara sig igenom den tunga teoretiska utbildningen till magiker. Att lära in tre andra språk med egna runor. Matematiken som behandlade allt från addition och multiplikation till trumfderiverade faktiska prefix och slumpfaktiska ekvationer, från division och subtraktion till ekvationer med primärtal och dimensionerad konstalgebra. Astronomin, som tagit upp de enklaste matematiska ekvationerna rörande himlakropparnas färd över himlen, till de tvåhundra namnen på de hundra viktigaste stjärnkonstellationerna. Riggo hade tvingats lära in teologin, som tagit upp såväl Chair Andros namn på de fyrtiosju kvarvarande och de två störtade gudarna, som Vanhadars demoner och Miscalls teckenastrologi. Han hade lärt sig de största religionernas mytologi, mysticism och ritualia. Han hade lärt sig Hessenshafts namn på de fyrtiosju gudarna, Mash’lais tjugotusen profeter (ja, han hade inte lärt sig alla namnen, men ett trettiotal av dem…) och den lilla kult som kallades Fritroende och dyrkade enbart en gud – som man kallade Gud, eller Iehova. De Fritroende dyrkade vid sidan om sin Gud en profet, vars namn var Messijah, som dött korsfästningsdöden för många herrans tusen år sen. Enligt de Fritroende skulle Messijah återuppstå, och när han återkom till Donnerheim skulle han skänka lycka, fred och välgång till världen. Deras teologi var invecklad, liksom deras mystik – grundad främst på förutsägelserna av en vis man, måhända en annan profet, som kallades Nostradamus. Enligt de Fritroende fanns det bara en gud som styrde allt – från livet till döden, från lugnet till stormen – men ändå var en rättvis, kärleksfull (om än lite snarstucken) gud trots sitt tunga ansvar.

Det var teologin som ställde till mest problem för Riggo, och då rent själsligt. Han hade inte svårt att lära sig det hela, vad gudarna styrde och grundtankarna i religionerna. Nej det som ställde till problem för Riggos själ, var att gudarnas empiriska system ändå var så bräckligt och oförutsägbart. Den största Donnerheimska kulten dyrkade Zalkiom, eller Athom, som också var hans namn. Zalkerna trodde på reinkarnation, liksom att gudarna från början var människor som efter flera liv insett livets alla hemligheter och tagit ansvar för det liv de tyckt bäst om. Zalkiom var gudarnas monark och var från början en kung – kung Ateleg II – som mördats av sin bror. Efter att i efterföljande liv genom olika dimensioner och tider sökt förstå människans makthunger beslutade han sig slutligen för att instifta rättvisa och godhet bland människorna och de nyfödda gudarna, som själva kämpade om makten. I de stora gudakrigen i historiens gryning segrade Zalkiom och hans härskaror och fick fyrtiosex av de fyrtionio gudarna som tjänare. Två gudar, Moffat och Drzawa, vägrade att bli Zalkioms tjänare och kastades således ut i tomheten. Genom Zalkioms handlingar och rättvisa domar bland gudarna, blev han således gudarnas monark. Zalkiom gifte sig med visdomens gudinna Terengeshill, säkert av medlidande. Hon hade under gudarnas krig fångats av mörkerguden Dorgost och våldtagits fyra gånger. Avkommorna hon fick blev tre odödliga drakar och en demon. Drakarnas namn blev Terengeshill ra Umran, drakarnas urmoder, Taranmist, lömskans urmoder, och Terizan, mardrömmarnas fader.

Demonens namn var Tengist – mästaren av tiotusen anleten.

Det var gudinnan Terengeshill som var föremålet för Riggos själsliga osäkerhet rörande mytologi och tro. Enligt mytologin var hon en skepnad som bara dykt upp utan stamtavla eller historia. Terengeshill hade inte varit människa i föregående liv, utan bara uppstått – liksom ur tomma intet. Detta faktum att alla gudars plats var förutbestämd av deras tidigare mänskliga handlingar, men att Terengeshill bara dykt upp som en joker i leken var svårt, omöjligt, att förstå och acceptera. Det fanns mindre sekter inom Zalkiomkulten som påstod att Terengeshill var frukten av Evighetens Underbara Kraft. Riggos teologilärare Cassus Mattus tillhörde en sådan inriktning – en sekt kallad Augustibarnen.
Men, likväl, detta faktum att en gudinna utan bakgrund ändå var visdomens gudinna, var inte det enda skälet till Riggos misstro – om än det största. Också det faktum att Terengeshill dyrkades av Hessenshaft som deras dödsgudinna och ‘frälsare i stål och blod!’ var en bidragande orsak till Riggos religiösa vankelmod.

Hesserna – Hessenshafts sektmedlemmars benämning – tillbad först och främst Terengeshill, men gav också sina blotar och människooffer till kaosets gudom Hessen, mörkerguden Dorgost, stormarnas gud Moo och demonkejsaren Cragganmoore – vars namn också var Tengist, oäkta son till Terengeshill. Hur kunde en religion vara så splittrad, att man tillbad ljuset i samma omfattning som mörkret? Det förstod inte Riggo. Men att en kraft var så splittrad skrämde honom – desto mer som Terengeshill i sin roll som visdomens gudinna utövade inflytande över både Zalkiom, som på magins gudinna Hastafall – och därmed även över  hennes söner Warkertian, den vita magins herre, och Wercherti, den svarta magins herre.

Riggo visste att magin var tudelad – till och med flerdelad. Likväl som där fanns vit magi och svart magi, fans där även grå magi – där defensiva formler föll. Helande var vit magi, dödsvindar var onekligen svartaste svarta magi, och skräckdimmor kunde bara vara grå magi.

Riggo var skrämd av defensiv magi, och ville egentligen bara veta hur man startade en lägereld i hällregn, eller att skydda sig från nämnda regn. Hur man ökade styrkan i muskler och vapen, hur man uppförde eldväggar eller sprängde sönder hus – allt det var honom likgiltigt. Men trots det, var han tvungen att lära sig det, lära sig allt – hela gråskalan av magi. Så som Halfelorn sammanfattat det:
”Om du inte kan all magi, hela spektrumet från enkla Ementhalblixtar till komplicerade återuppväckningsbesvärjelser från döden, om du inte kan allt detta, kan du inte ens lära dig att plombera ett lås på magisk väg. All magi – vit, svart och grå – hänger ihop empiriskt, och om du inte kan använda en del av magin, då misslyckas du med all magi.”

Det var på grund av Riggos gudatvivel och hans inre kraft som en varm vänskap växte fram mellan Halfelorn och Riggo. Halfelorn kände igen sin egen ungdoms tvivel i Riggos själ. Han hade haft samma osäkerhet inför magi, även om han inte för ett ögonblick ifrågasatt mytologins svagheter utan helt enkelt antagit att de var kosmiska ingrepp – kanske hade även Den Stora Fadern Havé ett finger med i spelet.

När så Halfelorn fick reda på att Riggo svävade i fara, kände han hur vänskapsbandet stärktes med den envise värdshusvärden. Halfelorn hade försvarat Riggo inför Graals Råd, när Riggo beslutade sig för att avbryta studierna under det sista året av utbildningen, flytta från Maguscollegiet och ta upp en bana som värdshusvärd – ölmånglare, som många föraktfullt kallade yrket. Halfelorn hade även skänkt Riggo pengar till husinköp och hjälpt honom med en hel del annat – till exempel hade Halfelorn skapat den magiska formeln för evigt vinflöde i Riggos silverkaraffer – berömda inom och utom Pun och nordens mer civiliserade länder.

Det faktum att Zelmondar ämnade mörda Riggo, eller snarare att Mausfell Sargallens yngre bror Shafir Sargallen ämnade mörda Riggo genom att använda Zelmondars JASTA som sitt verktyg för hämnd, oroade Halfelorn. Riggo hade makter mot sig  som var för stora för att han ensam skulle kunna klara av det. Det som desto mer oroade Halfelorn, var Shafirs kontakter inom Hessenshaft. Shafir kunde, om han så önskade, mana fram demoner att använda mot Riggo, och Halfelorn tackade Zalkiom högt och tydligt för att Shafir inte gått till den ytterligheten.

Eller hade han det?

Halfelorn beslutade sig för att skicka iväg de mest pålitliga personer han kände i Minnelight för att rädda Riggo. Halfelorn skickade iväg Jason, en stark, pålitlig ung man, Hollibard, en egensinnig och envis dvärg med mörka minnen, Demos, en oförbätterlig spelevinker och tjuv, och Shuanna, en alv flink med armborst och värja. Sist och slutligen gav Halfelorn sitt tillstånd för att även Sheela – hans artonåriga dotter som var jämngammal med Shuanna – skulle få följa med på färden mot Kreuzfurt.

Halfelorn upplyste gruppen om affärens alla, för honom kända, delar och skickade så iväg dem mot Kreuzfurt i gryningen den tjugotredje mars. Gruppen gav sig av för att rädda en ölmånglare, vars förflutna höll på att hinna ifatt honom med stormsteg.