Järnhammaren

Mörker…
Töcken…
Ljusets…
Ljusets… bländande vita skrud…
Ljuset var starkt. Bländade honom. Gjorde hans huvudvärk än värre.

Han låg där på marken med öppna ögon. Runt sig hade han ett hagtornsbuskage. En bit bort i den buskiga glänta han låg i
(‘Hur i hela friden kom jag hit!?’)
såg han fyra hästar och två ponnyer stå och beta.

Han hörde röster. En svagt pipig men ändå vuxen röst på något sätt, sjöng en enastående dålig slagdänga. Dessutom kunde rösten varken hålla takt eller ton.
‘Måste göra något åt den där rösten… Ger mig fan migrän!’

Riggo reste sig försiktigt på ena armbågen, och genast tystnade sången. Han fann sig stirra in i ögonen på fem märkliga figurer. Runt en sprakande lägereld satt de och stirrade på honom. En dvärg, som slutat upp med att putsa sin dubbelyxa mitt i ett drag med putsduken. Dvärgens grå skägg och buskiga ögonbryn dolde mycket av hans överraskning, men ögonen var stora som på ett spökdjur. Nog var den dvärgen överraskad alltid! Och det var även de andra. Alven, (en mycket attraktiv liten varelse, tyckte Riggo) hade rusat upp och till hälften dragit sin värja, men mitt i rörelsen hade hon hejdat sig. Nu stod hon med förvånad blick och öppen mun – stirrande på Riggo, som sa lite skamset:

”Hejsan… Eh, hej på dej, du… He he.”

Han ansåg det lämpligt att säga något när han skrämt upp dem så. Men vilka var de!? Han kände igen dvärgen och hoben som de som delat bord med Jason – vilken, noterade Riggo, var en av de överraskade främlingarna.
‘Vad gör han här!?’

”Ni är på benen ser jag.” sa flickan vänligt leende. Hon var den som var minst överraskad i gruppen . Hennes långa kastanjebruna hår svallade i yviga lockar nedför axlarna och inramade ett vackert, lite vinterblekt ansikte med isigt blå ögon. En söt uppnäsa och en liten mun med karminröda läppar gav hennes ansikte en barnslig prägel. Men att hon inte var ett barn, utan en ung kvinna, såg man snart. Hennes kropp var slank och lädertunikan buktade sig modigt i brösthöjd. Hon var klädd i vandrarkläder av läder, päls och ylle. Iklädd knähöga svarta safianstövlar och med ett skärp vari en dolk och en värja hängde, gav hon intryck av att vara en ungmö uppklädd för en äventyrsmaskerad.
‘Snygg sak… Vackra ögon!’

Riggo kände att han hade svårt att slita sig från hennes ögon. Visst, det lät synnerligen klichéartat, men han kände sig yr, drunknande.
‘Säkert beror det på allt jag varit med om, snarare än hennes ögon. Så vackra… Undrar vad hon heter, saken.’

”Ja… Ja, jag är väl det, antar jag…” sa Riggo och satte sig upp. ”Får jag lov att presentera mig – mitt namn är Riggo Larg.”

”Det vet vi redan.” svarade flickan, och tillade: ”Men ni ska heta Tastan också.”

”Nej, det ska jag inte… Jag använder inte magi nuförtiden – annat än i hushållet.” svarade Riggo muttrande.

”Hushållet!?” utbrast hoben och höll på att vika sig av skratt. ”He he, kastar ni dödsvindar på era gäster!?” Demos lade ifrån sig sin luta – en luggsliten sak som saknade en sträng – och utbrast: ”Grillar biffar med eldklot!”

Sen vek sig Demos av skratt och kunde inte sluta fnittra på en lång stund.

”Det där är Demos.” sa dvärgen och pekade lojt mot Demos. ”Själv heter jag Hollibard.”

”Jag tror att vi redan känner varandra – till utseendet i alla fall.” sa Jason och reste sig. Han gick fram till Riggo, hukade sig framför honom och sa, dovt men leende: ”Ja e Jason. Jason Rothnar.”

Jason sträckte fram högerhanden, och Riggo tog den – lite överrumplad. Efter en stund skrattade Riggo till och sa, nervöst:

”Ja, hmm. Nu tror jag att vi kan släppa varandra.” Riggo reste sig sakta. ”Ni har en barbars handslag ska jag säga!”

”Barbar!? Ja e från cisitionen faktiskt!” sa Jason stött. Riggo bet sig i läppen. Han hade alltid haft en förmåga att säga fel saker vid rätt tillfällen, såväl som rätt saker vid fel tillfällen.

”Förlåt,” sa Riggo, ”jag tyckte bara ni såg så… Ja, hmmm.”

Alven skrattade, högt och klingande och sa:

”Han är en barbar! Jass, det heter civilisationen, inget annat.” Därpå vände hon sin blick mot Riggo, log och sa: ”Jag heter Shuanna. Jason är människa, mycket olik en alv – som jag är. Ni kanske… har lagt märke till det?”

Riggo nickade stilla och vände sig sakta mot Sheela. Försiktigt tog han hennes hand och kysste den chevalereskt.

”Och vem kan ni vara då, min sköna nymf?” sa han tyst, nästan viskande. Hans ögon lämnade aldrig hennes när han rätade på sig från sin lätta bugning.

Sheela rodnade lätt.

”Jag heter Sheela…” svarade hon tyst och slog blygt ned blicken, nervöst leende. Hon gömde sina händer bakom ryggen och log lite bredare när hon återkallade känslan av Riggos lätta handkyss. Hans skägg som kittlat lite. Han läppar, lagom sträva…
‘Han är ganska tjusig, faktiskt… Fint namn – vackra ögon.’

Jason harklade sig lätt. Riggo tycktes vakna till, slet blicken från Sheela och frågade Jason:

”Varför är jag här egentligen? Och vilka är ni, bortsett från namnen?”

”Vilka vi är!?” utbrast Jason dovt. Han hade ett vilt ansikte ansåg Riggo, men antog att det kanske berodde på hans kurtisation av Sheela. Han hade tyckt sig uppfatta en glimt av svartsjuka i Jasons ögon och hört hur denne dragit ett djupt andetag för att släppa ut det genom halvstängda läppar i en lång, relativt hotfull fnysning.

Det hade verkat som om Jason försökt tygla mörka känslor gentemot Riggo. Månne hade han klampat in på privat område? Var Jason och Sheela tillsammans? Om så vore, antog Riggo att det bara var hans vanliga otur. Men han hade känt något särskilt när han sett Sheela för första gången. En värme hade spridit sig från magtrakten och upp genom bröstet och för ett ögonblick kramat hans hjärta.  Nästan som om han förberett sig för att kasta en besvärjelse.

”Vilka vi är!?” utbrast Jason ånyo. Han skrattade högt och slängde armarna i luften. Demos tittade på honom, pekade på sitt huvud och himlade med ögonen. Hade Jason blivit alldeles tossig!?

”Vi är dom som rädda ‘rej undan döden!” röt Jason, men utan direkt ilska i rösten.

Riggo tog ett steg tillbaks, nickade oförstående och log, nervöst. Visst kom han ihåg vad som hänt på Den Gyldene Gripen, men döden!? Det hade väl mest varit slumpen som avgjort att zelmondarerna valt ut honom som dagens offer.

”Äsch, det var bara ett uppträde av våldsam art. Inget att oroa sig för.” sa Riggo och försökte låta kaxig, men någon inre röst ifrågasatte hans eget påstående.
‘Tail mördad – Seswig mördad kallblodigt av den där galne typen med ärret!’

”Uppträde – pyttsan!” fräste Jason. ”Hur kan en män’ska va så uppblåst!?”

”Är jag uppblåst?” sa Riggo förvånat. Jason bligade ont på honom och sa:

”Ja de ‘e ru. Det var fan i mig ingen skärmytsling av, vad sa du… våldsam art? Dom där tre typerna skulle mörda dig, så enkelt är det!”

Riggos lilla inre röst upphov ånyo sin stämma:
‘Lyssna på Jason, Riggo… Han vet!’

”Om de nu ville döda mig, varför skulle de då göra det? Och varför anställa ett stort krogbråk först!? Jag frågade dem faktiskt, men de svarade något om ett uppdrag eller nåt sånt… Inget jag brydde mig om.”

”Du brydde dig inte om!?” skrek Jason och stirrade än argare på Riggo. Jason knöt sina kraftiga händer så att det knakade i läderbanden han lindat om sina handleder. ”Du brydde dig inte! Gjorde du likadant i Graal!?”

”Hur vet du om Graal? Hur vet du att jag har gått där!?” svarade Riggo skrämt, misstänksamt. Han tog några steg bakåt, men fann sig stående med ryggen mot buskaget.
‘Ingenstans att fly!’

”Jag vet mycke om ‘rej, Riggo. ”svarade Jason allvarligt. ”‘lorn berättade en hel del innan vi lämnade Minnelight.”
”Va!? Hur, hur vet du om Halfelorn!? Han var ju min lärare – det var han som fann mig!”

”Han är min far…” svarade Sheela tyst och höjde sin blick mot en mycket – mycket – förvirrad Riggo. Nu tänkte han inte alls på hur vackra hennes ögon var – allt snurrade!

Han satte sig ned, tungt.

”Din far?” viskade han. Sheela nickade och sa tyst:

”Det är tack vare honom du lever nu, Riggo…”
Riggo skrattade till, nervöst. Nästan galet.

”Det här går för fort för mig… ” suckade han. ”Var är vi, till att börja med? Vilka är ni, vad gör vi här och varför är jag inte i Kreuzfurt? Vad vet ni om mitt förflutna, och vad – bara vad! – gör den där parveln med min ränsel, min stav, min pistol och två av mina silverkaraffer!?”

Jason såg länge på Riggo. Så satte han sig ned vid elden, serverade Riggo en rykande kopp kaffe och sa, allvarligt:

”Riggo… Du vill ha svar… Då ska du få svar!”

”Tack.” sa Riggo ömkligt.