Järnhammaren

Mörkret hade tvingats ge efter till ett svagt rosafärgat töcken av uppstigande sol och avdunstande dagg. På toppen av Taras Mich badade ruinen av ett kastaltorn i rött morgonljus och en svag värme började sakta leta sig upp mot toppen av kullen. Tornet var bara två väggar nu, men vid tiden för den stora dvärgmassakern 1460, hade tornet varit ett starkt dvärgafäste. Några av stenblocken var flera meter tjocka och vikten kunde knappt gissas. Nu stod två raserade väggar i vinkel mot varandra kvar på kullens krön. Dess väggar var ett trasigt, varnande exempel på krigens dårskap och människans blodtörst, men inte för att mänskligheten dragit lärdom av detta exempel. Det fanns hundratals andra ruiner som skrek ut samma meddelande. Armunds Citadell. Ruinstaden Kulev. Todtenhall – resterna av ett jättelikt fästningskomplex i Morgdalen. Listan över ruiner, över krossade drömmar, kunde göras hur lång som helst, men krigen skulle fortsätta. Ett nytt stod för dörren…

Vid foten av ruinen satt två kvinnor hopkurade. Den ena – insvept i en tjock vargpäls – sov, medan den andra (inbyltad i en tjock roströd filt) stirrade mot öster och soluppgången. För en timme sedan  hade hon sett fyra ryttare avteckna sig mot det glödande streck soluppgången då varit. Ryttarna hade vikt av från åsen, ned i den mörka dalen, men bara några ögonblick senare hade två nya ryttare dykt upp på åsens krön. Hästarna hade rört sig oroligt och så plötsligt hade de satt fart. Efter en kortare ritt som skuggor i ett skuggspel hade de vikt av från åskrönet och uppslukats av mörkret som rått i dalen.

Men det hade varit en timme sedan. Nu badade dalgången i ett laxrosa töcken och dimman lägrade sig kring en namnlös bäck. Någonstans där nere hände något, men vad? Hade de två förföljande ryttarna hunnit upp hennes vänner, eller hade hon missuppfattat det hela? Var det två vänner som förföljde fyra fiender? Om så vore fallet inställde sig frågan:
Vem var lämnad i Kreuzfurt, eller död?

Svaret på alla sina frågor fick Sheela då Hollibard, Demos och Jason – ledande Riggo på dennes häst – dök ut ur dimman och skrittade uppför kullen. De satt av.

Jason baxade av Riggo från hästen och lade försiktigt ned honom i ljungen. Alltjämt hukad över Riggo, stirrade Jason oroligt ned i dalen, där dimman sakta sprack upp. Ännu kunde han inte urskilja något, men han tyckte sig höra annalkande hästar. Men han var den ende som tycktes höra något.

”Är han skadad?” sa Sheela och pekade på den medvetslöse Riggo. Jason reste sig och sa:
”Vet inte… Shuanna!”

Alven som suttit och sovit under vargpälsen men vaknat av Jasons ankomst, reste sig och gick fram till honom.

”Vad har hänt med honom?” sa hon, gäspande. Hennes röst var ännu drucken av sömn som inte runnit bort i vakenhetens ödsliga landskap.

”Vet inte riktigt…” sa Jason och tittade på henne med en hoppfull glimt i sina ögon. ”Chock, kanske… Han förlorade medvetandet för en bra stund sen.”

Shuanna böjde sig ned vid Riggo.

”Vad tror du om honom?” sa Jason tyst. Han tittade oroat ned i dalen. ”Holly, gå ned en bit på kullen och håll uppsikt över dalen.”

”Måste jag det?” svarade Hollibard. Hans röst darrade till något på den första stavelsen, men om det var av morgonkylan eller något annat kunde inte Jason avgöra. Han tittade argt på Hollibard och fräste:

”Ja det måste du!”

Hollibard svalde tungt, slängde upp dubbelyxan på axeln och halvsprang ned mot några större stenblock bakom vilka han gömde sig. Från sin utkikspost hade han god uppsikt över den lilla knaggliga stig som ledde upp till deras läger.
Dimman i dalen var bara enstaka dunliknande slöjor kring vattensamlingar  nu, och Hollibard kunde klart urskilja den smutsbruna matta av till synes död hedvegetation som täckte dalgången. Ljungen var ännu inte utslagen och gräset var ännu för kort för att kunna tränga upp genom ljungens bruna madrass.

Morgonljuset hade övergått i ett gyllene skimmer nu, och det var svårt att urskilja konturer i dalen. Men Hollibards skarpa blick hade ändå en god uppsikt över vad som kunde hända där nere. Fåglarna hade ännu inte slagit sig ned, annat än enstaka tidiga sträckande fåglar på väg norrut. Ibland skymtade Hollibard hur morgontidiga kaniner skuttade omkring.
‘Kaniner verkar skutta omkring hela livet…’

Han mindes leende sin barndom, hur han och hans bröder snarat kaniner vid foten av Pherbergen. Nu var bröderna döda – den siste hade mördats av zelmondarer 1467. Hollibards leende slocknade.
‘Skuttar omkring gör dom, kaninerna… Skuttar omkring och sätter på varandra… Kul liv dom har, kaninerna.’
”Om man ändå vore en kanin…” mumlade han.

En tår föll från hans öga.

”Hur är det, Holly?” sa Jason, som ljudlöst kommit upp strax bakom Hollibard.

Hollibard hoppade till, fumlade med yxan och tappade den. Skuldmedveten tog han upp yxan och försökte undvika Jasons fundersamma blick.

Jason såg att Hollibard var rädd – vilket inte var normalt för den hårdföre dvärgen. Jason hade just placerat ut några snaror på norrsidan av kullen efter en enträgen hungrande begäran från Demos. Därefter hade Jason beslutat sig för att se till Hollibard och höra om han sett något.

Nu darrade Hollibard av rädsla, och Jason visste att det inte berodde på hans något överrumplande entré. I snart fem år hade han och Hollibard  delat olika äventyr. Inte en enda gång hade Jason sett Hollibard bli så rädd att han darrade – något han gjorde nu. Och så grät han. Inte mycket, men dock tårar.

”Du skrämde mig, Jass…” mumlade Hollibard skamset. ”Hur är det med ölmånglar’n?”

”Bra. Shuanna ser till honom just nu, men hon sa att han säkert bara var chockad och borde vara på benen snart. Så… Snart spelar han Snuffboll igen, om han nu spelar det alltså.”

”Mmhmm, bra… Eh, jag såg två ryttare i dalen förut, men de stannade upp och ordnade en eld. Du ser röken där nere, till vänster om den där bergknallen i rött.”

”Det är i en svacka, Holly… Är du säker på att de är kvar i den? Det kanske är en list.”

Röken från lägerelden i dalen var svag, från en mycket liten kokeld – ingen normal. Fast… Det var ju onormala jägare. De bästa som fanns att uppbringa.

”Klart ja är säker!” fräste Hollibard till. ”Om du tror att de krälar sig upp hit genom ljungen, så är du fullkomligt blåst, Jass!” Hollibard fnyste, och lugnade ned sig något. ”Vi kanske skulle låta Demmi kila ner och kasta ett öga på dem… Eller?”

”Nä, för riskabelt.” svarade Jason, som nu mindes vad Halfelorn sagt till honom strax före deras avfärd från Minnelight; ”Det är de absolut bästa jägarna ni kommer att möta. Katter i människohamn…”

”Vad gör vi då?” frågade Hollibard tyst.

Jason stirrade ut över dalen en lång stund. Han kunde nu se ända bort till åsen, bakom vilken Kreuzfurt låg. Han tyckte sig urskilja spiran på Rådhuset, men säkert var det bara önsketänkande. Att vara ensamma ute i ödemarken med två av Zelmondars elitsoldater efter sig, var inte särskilt upplyftande, tyckte Jason.

”Vi ger oss av nu – det får bära eller brista.” konstaterade Jason.

Hollibard nickade, reste sig och gick en bit upp på stigen. Så stannade han upp, vände sig om och fäste ögonen på den blå rökspiralen som sakta virvlade upp mot himlen. Knappt medveten om det, viskade han till sig själv – förlorad i hemska minnen:

”Jag ska bli din terror, dvärg… Din terror!”