Järnhammaren

Jason hade haft rätt i sina onda föraningar. Hasok och Wolfrag hade helt sonika huggit ned en portvakt som sökt stoppa dem och störtat ut genom Kreuzfurts östra stadsport en dryg timme efter Jasons flykt. Nu red de två zelmondarerna i sporrsträck genom den mörka månlösa natten. Horisonten i öster började anta en djupblå färg, vittnande om att en ny dag nalkades.

En timme var ett ordentligt försprång för Jasons grupp, men det hade sin förklaring; Wolfrag var skakad av en hjärnskakning och Hasok led svårt av en sprängande huvudvärk. Han hade själv tvingats sadla hästarna, avliva Raltogs häst, skära sönder Raltogs ansikte för att omöjliggöra identifikation och binda en halvt medvetslös Wolfrag vid sadeln.

Vid stadsporten hade Wolfrag kommit till sans och sagt att han orkade rida till Helvetet om så krävdes. Enligt honom själv var uppdraget viktigare än hälsan, så Hasok hade befriat honom från repen. Ute på den dåliga landsvägen hade de sett spår av hur Jasons grupp vikt av västerut och de två zelmondarerna hade drivit upp sina hästar i en rent svindlande fart.

Nu var de ett gott stycke från Kreuzfurt. Nattens kyla bet i deras skinn, men den kylde inte ned Wolfrags ursinne och Hasoks tankar som malde på likt kvarnstenar.
‘Vi hinner upp dem snart, och sen? Dödar vi dem?’
Hasoks tankar började pendla mellan två frågor. Två stora frågor, nästan ogripbara. Frågor som först nu börjat ansätta honom mer och mer: begreppen lojalitet och frihet.
‘Vad har uppdraget för syfte för Zelmondars framtid – dess planer på krig? Vad spelar det för roll om en värdshusvärd mördas?’

Där var det! Där var det, insåg han så plötsligt att han höll in sin häst så hårt att jorden yrde omkring honom. Wolfrag stannade några meter framför honom, vände sig om på sadel och ropade argt:
”Varför stannar du!? De är långt före oss!”

Hasok verkade vakna till med ett ryck. Han skakade på huvudet, nickade sakta och sporrade hästen till galopp. Han red förbi Wolfrag utan ett ord, knappt medveten om hur brodern red upp jämsides med honom. Tankarna i Hasoks huvud snurrade fortare, skenade vilt kring lojalitetsfrågan, frihetsfrågan och det enda, det slutliga ordet:

Mord.

‘Jag tänker mörda honom – Riggo Sargallen, alias Riggo Larg. Inte utsätta honom för särskild behandling, som jag alltid tänkt förr. Varför mord? Varför!?’

Hasok var femtiotre år, men under hela sin tid som militär hade han aldrig tänkt på likvidation (som enligt militärens språkbruk var särskild behandling) som mord. Ända sen han varit femton år hade han tillhört armén, nästan alltid lytt order och sällan opponerat sig.

Han tänkte tillbaks på sitt liv, som aldrig varit fritt. Förvisso var han en fri medborgare  och en medborgare med extraordinära rättigheter. Som officer i SS hade ingen annan än hans överordnade inom SSWK (Schutzenstrenger Werheizkommizion – Stormskyddsstyrkans ansvarskomission) rätt att döma honom för brott. Som jägare – som medlem av den famösa JASTA (Jagtkohrstaffeln – Jaktkårsstyrkan) – hade han rätt att döda, skada eller på annat sätt oskadliggöra vem han ville. Han kunde MÖRDA utan att bli bestraffad!
‘Så är jag alltså inget mer, än en simpel terrorist i Statens sold. Är jag inte militär? Är jag inte en officer och en gentleman!?’

Han var alltså så fri som man kunde vara. Ute på ett uppdrag hade han alltid fri beslutsrätt och med en kort begäran till någon ambassad eller något konsulat för Zelmondar, kunde han begära vad som helst – om han kunde försvara det inför SSWK efter uppdragets slutförande.

Kunde det verkligen vara rättfärdigat av Staten att använda de misstag han gjort, som utpressning för att tvinga ut honom på ett till synes meningslöst uppdrag?
‘Nej, det är inte rätt. Det är fel av Staten att tvinga bort mig från min döda fru… Barbari! Det är barbari!’

Men hans roll som legal terrorist, ostraffbar mördare, sadist och våldtäktsman (‘en förhörsmetod särskilt effektiv mot kvinnor’, som det stod i SS soldathandbok), gjorde honom inte till en civiliserad officer och gentleman. Det gjorde honom till en barbar i ett barbariskt system vars yttersta mål var våld och hat.
Kunde man vara en människa med känslor, och samtidigt en statligt avlönad kringströvande bödel?
‘Nej… Inte om man villa vara fri.’

Hans grubblerier över systemet ledde fram till en ny fråga; ville han vara fri?
‘Ja. Men då förlorar jag mina rättigheter.’

Rättigheter… De rättigheterna var straffrihet, men risken att bli avrättad om ett uppdrag misslyckades. De rättigheterna gav honom stora pengar för mord, men skyldigheter till Staten som kunde kräva vad som helst – brodermord om så krävdes, till och med hans egen död.

Hasoks rättigheter var endast svärdets, men han hade sålt sin själ till Staten – en Stat som blundade för hans brott mot civila men som hänsynslöst tvingade bort honom från den person han sålt sitt hjärta till, sålt sin verkliga själ till.
Sabina.
‘Så är jag då en man utan själ och hjärta… Vad ska jag då tro på!?’

Skulle han tro på en statsreligion som dyrkade blodet och stålet, en religion kallad Hessenshaft – Hessens Sällskap – som rimmade lika med  två företeelser; hat och mord.
‘Kan jag tro på hatet utan att känna smärta?’

Skulle han tro på Statens sak; terror?
‘Nej… nej, man kan inte tro på terror och hat – då går man under. Men utan att ha någon att älska går man också under… Går man under, vad tror man på då?’

Han ville inte tro på det svar han gav sin egen fråga, men han trodde sig inte kunna leva på någon annan livslögn, någon annan form av tro än en nyuppfunnen tro; självhat.
‘Men man går under om man som människa hatar sig själv för varje genomförd gärning, varje steg man tagit.
Vilket sätt jag än lever på kommer jag alltså att gå under… Går jag under dras Wolf med i fallet, dras med i vanäran av mitt självmord. Säkert dras min son med också… Tar jag livet av mig misslyckas uppdraget och Wolf avrättas…
Jag vanärar min släkt då – min far, min son, Zelmondar…’

Och vad hade Hasok att ära lojalt? Hans land?
‘Zelmondar… är… ondskan!’

Hans bror Wolfrag?
‘Wolf har aldrig tyckt om mig…’

Han son? Eller skulle Hasok måne ära sig själv?
‘Ays behöver inte min ära – han jagar sin egen… Kan jag ära mig själv utan att må illa?’

Nej, insåg han bittert. Han suckade tungt.
‘Om jag inte kan ära mitt fosterland, min bror eller någon annan än minnet av Sabina, vem och vad ska jag då hedra? Vem skall få min lojalitet!?’

På den frågan hade Hasok inget svar, men stilla flöt devisen för världens legoknektar upp i hans sinne, och lyste upp hans plågade tankar som ett fyrbloss. Först då förstod han vad han skulle bli, vad han skulle ära ytterst. Först när devisen exploderade i hans huvud, förstod han vad han måste göra. Devisen, som löd:

LOJALITET YTTERST TILL VAPEN, SEN TILL PENGAR.