Järnhammaren

Vad är Järnhammaren?

Järnhammaren är en avslutad men aldrig publicerad fantasyhistoria, ett veritabelt epos. Tillkomsten har varit skakig och fylld av ständiga omskrivningar, vilket gjorde projektet till ett episkt projekt inte bara textmässigt, utan också i tid.

Jag började skriva på Järnhammaren 1983 och slutförde den 1994. Med andra ord tog det elva år att skriva den. Manuset ligger på 1 100 sidor, vilket ger cirka 100 sidor per år. Det låter mycket lite – och det är det. Men innan dessa 100 sidor lades i arkivet hade de föregåtts av omskrivningar.

Allt skrevs på skrivmaskiner. Jag skrev slut på tre stycken. Senare, omkring 1995, började jag föra över textmassan på dator, vilket innebar ännu en omskrivning … så egentligen blev det absoluta slutdatumet för Järnhammaren 1996.

Järnhammaren är ett bevis, inte ett slutligt sådant men ändock ett bevis, för en skribents autodidakta utveckling. Nu, nästan tjugo år senare, kan jag med fog påstå att jag aldrig skulle ha skrivit något sådant här. Men ändå innehåller historien – en del styltor och grova karaktärer till trots – just det där något. Något, något … något som ger en viss känsla.

Huvudpersonerna är människor på gränsen till sammanbrott, neurotiska, hatiska, drivna av inre – och yttre! – demoner. Maslows behovspyramid skymtar i bakgrunden, men vad som egentligen driver dem är … ja, egentligen bara tanken på att överleva.

Vi gör vad som helst för att överleva. Omdet krävs att förbanna gudarna, tusenfallt, så …

Det är en ojämn historia. Delar av den är, faktiskt, riktigt dåliga. Företrädesvis de tidiga delarna, de som skrevs någon gång runt 1980-talet. Eftersom projektet var så långt utvecklades texten och personerna efterhand; de blev kanske inte mindre meoldramatiska, men väl mer trovärdiga.

Bra fantasy är melodramatisk. Melodramatik betyder egentligen verklighetsflykt, en slags värld där nerverna ligger på utsidan, där personer reagerar emotionellt utan logisk eftertänksamhet, där världen är monkrom: Svar, och vitt. Ondska – som imperiet Zelmondar eller imperiet Calladorn – eller godhet – som de små, små statsstaterna, vilka dukar under i krig.

Det är således lätt att vara ond. Men att vara god bär ett pris få vågar, vill eller orkar betala. Och tillika – vad är godhet?

Huvudpersonerna är generellt sett att betrakta som goda. Deras fiender, som demonen Tengist, är förstås onda. Det är sagans form. Vad jag önskade var en uppluckring av sagans form – en form där allt är grådaskigt. Ingen är riktigt god, ingen är riktigt ond …

Hasok, en ond huvudperson, deserterar. Han orkar inte vara ond. Och de andra?

Döm själva.

Vad handlar Järnhammaren om?

Den korta versionen (salespitch för förlag): Donnerheim är en värld på randen av civilisatorisk undergång. Ett stort krig, som pågått tio år tillbaka långt ner i söder, sprider sig som en löpeld över resten av världen. Imperier faller – och uppstår. Väldiga slag utkämpas. Hemliga agenter utför våghalsiga uppdrag.

En värdshusvärd med en mörk hemlighet! Ett magiskt vapen, mytomspunnet och stoff för legender!

Odödliga drakar, rasistiska alver, frihetstörstande orcher och en öppet hemlig organisation med maktanspråk långt utanför sin egen nations gränser. Ja, så är det en förvirrad magiker med också, och en blodtörstig demon.

Dessutom spelar en sten en viss roll …

Den långa versionen (för tveksamma läsare): Här ska det stå en massa text. Under tiden – lorem ipsum iunctam extremis. Sic tamen hoq et al. Numquam etcetera salve mea mea culpa, mea maxima culpa.