Järnhammaren

”Kan du inte ens tacka mig, månglarskrälle!? Va!? Bara på grund av dig har jag fått hjärnan omrystad ett dussin gånger! Jag har en förbannad huvudvärk, ska du veta. Varför är dina gäster så bråkiga för!? Här skickas man iväg för att rädda dig undan bleka Döden, och hamnar i det värsta jävla slagsmål man vart me’ om! Fan vad ont det gör!”

Muttrande släpade Jason ut den medvetslöse Riggo på gårdsplanen, baxade upp honom och surrade hans händer vid sadelknappen på hans häst någon lett ut på gårdsplanen, och ledde sedan hästen mot porten ut mot gatan. Där vid porten hejdade han sig. Med snabba steg korsade han gårdsplanen i riktning Riggos privata hus. Jason spottade i händerna, grep tag i dörren och ryckte till.
Låst.

‘Fan! Var håller Demos hus nu då? Och Holly!? Dom skulle ha varit här nu!’
Jason tittade sig omkring, men såg inget.

Plötsligt öppnades dörren ut mot gatan och i det svaga ljuset från en talgdank ovanför dörren, avtecknade sig två kortväxta skuggor. Tysta som möss pilade de över gården och sällade sig till Jason.

”Morsning Jass! Hur går det?” sa en av skuggorna glatt – på tok för högt. Att döma av röst och kroppshållning var det helt klart en hob.

”Truten knytt!” mullrade den andra skuggan, vars luva snart avslöjade honom som en dvärg. ”Fram med dyrkarna i stället, Demos! Zellarna där inne kan vakna när som helst!”

Demos – hoben – putade tjurigt med munnen, men plockade fram sitt lilla röda läderfodral med en rad intressanta och högst användbara tjuvverktyg. Demos log brett när ljuset från talgdanken ovanför Riggos husdörr föll på föremålen. Demos kände alltid samma glädje när han tog fram dem. Varför var olika, men just nu var det glädjen över att känna äventyrsmonstret frusta i nacken. Demos älskade äventyr och han hade god känning om att bråket på Den Gyldene Gripen bara var början på något ännu större.

Demos plockade fram två avlånga dyrkar och studerade låset ett ögonblick innan han förde in instrumenten. En stund senare klickade det igenkännande i låset och Demos tog bort dyrkarna. Med ena handen visade han mot dörren och Jason var inte sen att rycka upp den. Dörren öppnades utan problem och Jason klev in, följd av Demos och Hollibard – dvärgen.

”Holly, se till Riggo istället!” fräste Jason. ”Och Demos rör inget i huset! Vi ska bara ha lite kläder och annat.”

Hollibard nickade, men Demos suckade tungt.

”Inget kul nu heller alltså!” muttrade Demos och satte sig ned vid dörröppningen. Jason blängde på honom, och fräste:
”Ska du hjälpa till eller inte!?”
”Inte!”  spottade Demos fram – spefullt. Så log han brett och skakade trotsigt på huvudet.

Jason snodde runt, rasande över att tvingas släpa med sig en tjurskallig, barnslig hob. Det fanns tillfällen då Demos var värre än en barnunge, (vilka, bör det tilläggas, Jason hade mycket liten erfarenhet av – trots att han sått sin vildhavre bland många sköna damer i Minnelight, hans hemstad), och detta var ett sådant tillfälle. Nu skulle Jason få leta reda på Riggos sovrum själv, och det kunde ta tid. Han hade ett stort hus, Riggo. Välbärgad som han var…

Det tog lång tid för Jason att hitta rätt rum. Efter en halvtimmes irrande – med ständig oro för att zelmondarerna skulle vakna – hittade han slutligen Riggos sovrum. Det var ett stort rum, bekvämt inrett med röda läderpaneler på väggarna, en stor bokhylla med noziska skinnband, gedigna furumöbler och en stor dubbelsäng med tjocka dunbolster. Jason noterade att sängen var obäddad.
‘Visst en liten slarver, den där värdshusvärden.’

Jason letade snabbt igenom rummet och fann till sist en ränsel av läder. Den var inte mycket använd – lädret luktade ännu friskt. Långt inrullad under sängen fann Jason också ett långt föremål insvept i smutsiga tygstycken. Han drog ut föremålet och nös kraftigt flera gånger av dammet. Med det långa föremålet i ena handen och ränseln fylld med kläder i den andra lämnade Jason rummet.

Nere i hallen satt Demos fortfarande kvar vid sidan om dörren, men Jason såg genast att han satt till höger. När Jason lämnat honom, hade Demos suttit till vänster.
‘Han har snokat runt i alla fall alltså! Fan för Demmi!’

”Jo Demos… Kom ihåg att sätta dig på rätt sida om dörren nästa gång.” sa Jason, och log. Det var svårt att vara arg på Demos någon längre tid. ”Och ställ tillbaks prylarna du norpat. Vi skulle hjälpa Riggo – inte göra honom förbannad för att du inte kan hålla fingrarna i styr.”

”Äsch, de här prylarna kan vi ha nytta av!” sa Demos och hoppade vigt upp på fötter. Han var klädd i röda byxor, svart tunika och en gul cape. På fötterna hade han smidiga skinnmockasiner.

Demos vek undan sin cape och visade vad han ‘hittat’. I ett bälte över hans bröst hängde diverse tillbehör till en flintlåspistol – kruthorn, en kulpåse av läder, en näverask med flintor och rensverktyg. Instoppad i ett hölster vid sidan om bältet, hängde en flintlåspistol av dyrt snitt. Pipan var av blånerat stål, kolven av päronträ.

”Åh fan! Han hade skjutvapen hemma, den tjuvgubben!” utbrast Jason och klappade Demos uppmuntrande på hjässan. Demos putade tjurigt med munnen och sa med en lätt förtörnad ton:
”Låt bli att klappa mig på huv’et så där, det är nedsättande om min person!”
”Ja ja…” suckade Jason och steg ut på gårdsplanen följd av Demos, som tog sig tid att stänga och låsa dörren.

Snart var de alla uppsatta – Jason på sin häst med Riggos häst i släptåg och Hollibard och Demos på en varsin ponny. Hollibard såg oroad mot värdshusets köksdörr, som stod öppen. Bråket i värdshuset fortgick ännu av larmet att döma, men i köket var det lugnt.

”Kvicka på nu – zellarna kan vakna när som helst!” viskade han och skrittade ut på gatan åtföljd av Demos och Jason. ”Ju förr vi kommer bort härifrån, dess bättre!”
”Jo.” svarade Jason. ”Riggo kan vara skadad på nåt sätt.”
”Dom andra väntar ju vid Taras Mich, dom kanske kan hjälpa till?” sa Demos hoppfullt. Hollibard nickade stumt. Han höll krampaktigt fast i tygeln. Dvärg som han var tyckte han inte om att rida – inte ens ponnyer.
”Vi rider tilldom snabbt som ögat!” sa Jason, såg sig om på gatan men såg att den var i det närmaste tom.

I snabb galopp försvann de uppåt gatan, bort från tumultet i värdshuset ‘Den Gyldene Gripens’ gästsal. De vek snart av från den större Krougmeistergatan och red in i en smal, kolmörk gränd, som såsmåningom ledde dem till Kreuzfurts östra stadsport. Porten var ännu öppen, och utan en sekunds vidare dröjsmål red de ut på landsvägen. Men de vek snart av från vägen och vände västerut. Jason kastade ständigt oroliga blickar bakom sig – spanande efter eventuella förföljare.
‘Hoppas att försprånget är tillräckligt.’

Tanken oroade Jason. Han antog att de två zelmondarerna inte skulle ge upp så lätt. De skulle, så snart de kunde, ta upp förföljandet av Jasons grupp. Han ökade takten.