Järnhammaren

”Ni killar har ett klart attitydproblem!” utbrast den muskulöse mannen åt zelmondarerna. Dödläget mellan dem och soldaterna hade bara varat i några minuter, och Raltog var inne på sin andra konjak. Han blev alltid törstig när drogerna började avta och snart visste han att ett nytt bloss marmaris skulle sitta fint.

Den muskulöse mannen som yttrat orden var den man som hette Jason, upptäckte plötsligt Riggo. Jason – han som suttit vid ett bord med en dvärg och en hob, av vilka inga spår fanns nu – var klädd i svarta stövlar, svarta läderbyxor, vargskinnspäls och en klarröd kappa. Ansiktet var hårt med isblå ögon och blont, oklippt hår och skägg. I ett brett brunt läderskärp kring midjan hängde en tung dubbelyxa, där några jack i skaftet vittnade om att han dödat tolv män. Nu stod Jason bredbent framför de tre zelmondarerna. Han hade korsat armarna över sin breda bringa och spelade teatraliskt hotfullt med sina biceps. Långsamt och eftertänksamt, hotfullt, upprepade han sina ord.

”Ni har ett klart… attityd… problem…”

”Nej, min käre ovän…” log Wolfrag. ”Det är ni som inte vet vad vanlig hyfs säger… Att aldrig störa någon som njuter av en god konjak.”

”Ytterligare en av era totitära seder!” fräste Jason.

Hasok skrattade, tömde sin konjak och tecknade till Riggo om en ny. Därpå vände han sig mot Jason och sa, pedagogiskt klemande:

”Det heter tot-ali-tär. Totalitär, ärthjärna!”

”Vem är e som är ärthjärna!?” fräste Jason och knyckte fram huvudet med ena handen kupad bakom ett öra. ”Kom igen! Säg et en gång till, om du törs!”

”Hallå – du går och sätter dig nu!” utbrast Riggo nervöst och pekade med slagträet mot Jason.

”Lägg dig inte i det här, ölmånglare!” röt Jason och blixtrade med blicken mot Riggo, som log dumt och drog sig bakåt en bit.

‘Oj, bäst att akta sig för den där sällen!’

Löjtnant Heinre, som nu återhämtat sig något, tog sig stönande upp från golvet och sa i sin tur åt  Jason att inte hota Riggo.

Jason vände sig mot Heinre, öppnade munnen som för att säga något men stängde den med en smäll. Han vände sig om som för att gå, men plötsligt snurrade han runt. I piruetten drog han med sig en flaska från ett närbeläget bord och drämde den med full kraft i huvudet på Heinre.

För andra gången denna kväll blev Heinre däckad, men nu tog tålamodet slut hos hans soldater. Vrålande kastade de sig fram. Två fälldes av Jason, innan en spark i ryggslutet sänkte Jason på knä. I nästa stund golvades han av en dubbel knytnäve i bakhuvudet.

Nu reagerade de civila i salen. Med samfällda hämndgiriga skrän gav de sig på soldaterna och eventuella sympatisörer, gamla eller nya övänner eller helt oskyldiga. Ett våldsamt tumult uppstod i salen. Orcherna kastade sig rytande in i slagsmålet och slogs morrande med allt och alla som kom i deras väg. Gamla och barn hade redan dragit sig undan, precis som dvärgar och hober då de visa av erfarenhet visste att kortväxta alltid blev värst skadade i krogbråk.
Stolar och bord vältes över ända. Avbrutna stolsben och krossade bord, stop, flaskor och muggar blev tillhyggen. Fönstren krossades snart och mitt i alltihop slet en dvärg med sig en hob och flydde genom ytterdörren.

De två flydde inte från slagsmålet i sig, utan från en skräcksyn…

Dvärgen hade sett de tre zelmondarerna vid bardisken. Dvärgen hade sett hur varje angripare som kom dem nära sjönk ihop med ansiktet mosat, halsen avskuren eller magen uppsprättad. Fyra män låg redan döda vid zelmondarernas fötter – en av de döda var löjtnant Heinre. Hatet i Wolfrags ögon var fruktansvärt. De brann av en fanatisk, hemsk glöd. Raltog stirrade sig tomt omkring, fnittrande. Han tycktes njuta av varenda sekund.
Hasok sökte efter Riggo. Sökte – och fann honom.

Blek av skräck flydde Riggo ut i köket. Vig som en katt kastade sig Hasok över bardisken, tätt följd av Wolfrag. Raltog lyckades stänkande rulla över disken och föll tungt i golvet. Svettig, andfådd och grymtande av lust eller vansinne, följde han sina två kamrater ut i köket.