Järnhammaren

Bakåt Framåt

Värdshusets sal var fylld av dvärgar, hober, människor och ett fåtal orcher som satt i de skuggiga hörnbåsen och samtalade tyst på sitt eget hårda språk. Runt ett större bord i mitten av salen satt några gamla och barn från kvarteret. De lyssnade andäktigt på en historieberättare som kommit till värdshuset. Hans historier om drakar, hjältar och troll roade och skrämde barnen. De äldre skrattade åt mannen, eller nickade intresserat minnande. Historieberättaren var en kort, lite intorkad gammal gubbe med långt vitt hår och skägg och klädd i en smutsgrå kappa. Han lutade sig fram mot barnen och viftade med händerna när han berättade om fåglar, gripar och den mytompsunna Dödsfågeln Vul. Ibland hejdade han sig i sin berättelse och tog en slurk ur sitt vinstop. Barnen fnittrade glatt när han tycktes dyka upp ur vinet – frustande som om han hållit på att drunkna.

Riggo tittade bort mot den gamle och skrattade. Den gamle berättaren såg Riggo och viftade med sitt nu tomma stop. Så fortsatte han sin berättelse – en gammal legend om tiden före de stora hjältarna.

”Är ‘e ba gubbar som får beställa här va!?” utropade en lindrigt nykter kroggäst. Hon var en äventyrerska av den grova sorten, klädd i päls och läder och med ett utseende präglat av många års hårt liv.

Riggo flinade glatt, skakade vänligt på huvudet och serverade kvinnan ett stop vin. Alldeles som han skulle gå och servera historieberättaren stannade han upp och sa förtroligt:
”Vill damen ha ett rum, kostar det bara ett Güldenmark…”

Kvinnan nickade, skålade med ingen särskild och försökte fixera sin blick på Riggo. Hennes ögon var blå.
Hon grep Riggo ganska omilt i kragen och flämtade fram:
”Ja e’ kär, vet du! I han där borta!”

”Så trevligt, damen.” svarade Riggo på ett för värdshusvärdar typiskt sätt – lagom ointresserat, men inte helt avvisande. Han hade lärt sig den hårda vägen att inte avspisa pratglada kroggäster. En kaxig alv hade brutit näsbenet på Riggo en gång, och sen dess lyssnade Riggo alltid på vad en gäst hade på hjärtat. Uppenbarligen var kvinnan, som hette Tessa, tänd på en man i övre tjugoårsåldern. Han var kraftigt byggd och klädd som en typiskt vildsint typ. Han satt vid ett bord samman med en dvärg och en hob. Mannen, som enligt Tessa hette Jason (hon hade pratat med honom redan), satt och blängde allmänt hotfullt på allt och alla. Dvärgen vid Jasons bord satt och smuttade ointresserat på sin öl och tycktes av kroppshållningen signalera att han väntade på någon. Den ende som verkade trivas var hoben som ständigt sköt nyfikna blickar omkring sig.

Såsmåningom hävde Tessa i sig sitt vin, lullade uppför trappan för att sova ruset av sig och lämnade Riggo ensam.

Riggo skrattade tyst för sig själv,  tog hand om några tomma stop på disken och torkade upp utspilld öl med en trasa han hade instucken i bältet. Utmed bardisken satt en mängd soldater ur puniska kejsargardet, och Riggo var förvånad över att så många hade permission i dessa oroliga tider. När en tjock officer skrek på honom om mera öl, tog Riggo reda på anledningen till ledigheten. Officeren, som var löjtnant och hette Heinre (med gikt och ganska dålig syn), hade druckit för mycket och berättade högt och bullrigt  om hur hans pluton hunnit upp en grupp zelmondarer på puniskt territorium. Det hade blivit en vild skärmytsling, men punierna hade gått segrande ur striden och som belöning hade de fått fem dagars permission.

Riggo skrattade gott åt skämten om striden, berömde dem alla för deras mod och ojade sig över de blåmärken och skärsår han blev visad. Men trots allt så var han tvungen att se till sina andra gäster, och när några soldater kom in på värdshuset med en varsin prostituerad, flinade han girigt och gav dem ett rum. Han följde de två unga soldaterna med blicken där de satt av uppför trappan med sina byten, innan han vände sig mot några nya gäster.
”Vad får det lov att vara?” sa Riggo översvallande artigt.

”Vad ska ni ha?” sa en av männen strävt till sina två kamrater. ”Konjak?”
”Konjak blir bra, Hasok.” svarade en av männen, en ful sate med ett vederstyggligt ärr i ansiktet. ”Vi zellar dricker bara konjak!”

Den ärrade mannen skrattade högt, hest. Soldaterna utmed bardisken hejdade sig i sina dryckesrörelser och sänkte sakta sina stop.

Hasok och hans två kumpaner tittade sig omkring, leende lismande flin. Raltogs sneda tänder lyste äckligt gula bakom de bruna läpparna. Ögonen flackade drogat av och an.

”Vad är det? Passar inte sällskapet mina herrar?” sa Hasok elakt, vänd mot soldaterna. Löjtnant Heinre sköt sig bort från bardisken. Han såg sig omkring och riktade så blicken mot zelmondarerna.

”Vi tycks ha missat tre!” ropade han och skrattade. En spottloska från honom hamnade tvärs över Hasoks tåhätta. Hasok tittade på spottet och lyfte sakta blicken mot Heinre.

”Det där är en riktigt ful ovana…” sa Hasok kyligt och lutade sig mot disken med ett flin. Löjtnant Heinre skrockade svagt.

Bakom bardisken stod Riggo med händerna på ett slagträ. Om det blev bråk kunde han klubba ner någon med det, men problemet var att han inte visste vem som skulle få det i skallen; Heinre, eller Hasok?
Riggo avvaktade och sa nervöst:
”Ni ville ha konjak?”

Wolfrag nickade. Raltog bligade på Riggo, formade sina läppar till en puss och slängde iväg den mot Riggo. Heinre – nu stärkt till kropp och själ av lite gin – knuffade sig fram mot Raltog och bräkte:
”Bögdjävel!”

Raltog stirrade glosögt på Heinre och log.

I nästa stund knäade Raltog Heinre i skrevet med våldsam kraft. Heinre blev blek som ett lakan och stupade som en klubbad oxe. Raltog stirrade tomt framför sig, log dumt och suckade förnöjt.

”Homofob.” sluddrade han halvhögt och fnittrade till, lite galet, lite likt ett tossigt barn.

Bakåt Framåt