Järnhammaren

Bakåt Framåt

Man kan inte vara tillräckligt noga i valet av sina fiender
(Oscar Wilde)

1

En kall, bitande vind drev ihop den lilla snömängd som ännu låg kvar på gatorna. Staden Zelmondaria såg till det yttre död ut. Dess svarta stadsmurar reste sig likt gravstenar över en sedan länge död ras, reste sig som ett hotande svart mausoleum kring de låga husen av skiffer, tegel och trä. Utmed husväggarna skyndade sena nattvandrare in i värmen på ännu öppna värdshus. På gatorna strök de hemlösa omkring, jagande mat och presumtiva rånoffer. Flockar av skabbiga och hungriga hundar jagade runt i skällande flockar som ingen vågade skingra. Hunden var ett heligt djur i Zelmondar, som örnen och vargen. Marsluften var kall och vinden drev in genom märg och ben.

Kyla…

Denna kalla marsmorgon, då en blek vårsol hängde livlös med ett dåligt ljus över Costmarslätten, red tre bistra män ut genom Zelmondarias södra stadsport. Ledaren för gruppen var Hasok Haneraum. Femtiotre år gammal var han den äldste i gruppen och överste i SS (Schutzenstrenger, vilket på zelm var namnet för Stormskyddsstyrkan). Han var något över medellängd, välbyggt senig och såg trots sin magerlagda kropp stark ut. Hans ansikte var magert – som skuret ur ett stycke furu. Kindbenen var väl markerade, huden blek med svagt blåaktiga stråk kring ögon och tinningar. Över näsroten gick ett hästskoformat ärr. Ögonen satt djupt och färgen på dem var kyligt gråblå.

Den man som red strax bakom Hasok var dennes bror – Wolfrag Haneraum-Scheweningen. Wolfrag var tio år yngre än Hasok och överstelöjtnant i SS. En gång hade han varit en vacker man, men det hade varit före Slaget vid Valchors Vad 1453. Zelmondars armé hade krossats i slaget mot en armé av dvärgar, och dvärggrupper hade jagat de flyende zelmondariska soldaterna. En grupp hade hunnit upp Wolfrag och andra flyende zelmondarer och dödat alla utom Wolfrag. Honom hade dvärgarna märkt – och det var från den märkningen ärret öra till öra härstammade. Huden hade aldrig återfått samma struktur och ärret var ett ilsket rött märke av glansig hud. Wolfrags speciella vapen var dolk, och hans skicklighet med dolken Fenderwang var känd i de kretsar den behövde vara känd. Ingen som mött Wolfrag med ont i sinnet hade överlevt Fenderwangs ilskna bett. Den var tre decimeter lång, svarteloxerad med ett smäckert hjalt av rent guld och silver – dolken var en verklig praktpjäs! Den var smidd av en Ostmarkalv vid namn Panacroin som likt många andra Ostmarkalver hellre arbetade för Zelmondar än slogs mot Zelmondars utrotning av alver, dvärgar och hober innanför landets gränser.

Den tredje mannen hette Raltog. Han var major i SS administrativa avdelning och hade tvingats ut på detta uppdrag på grund av misstankar om spioneri som riktats mot honom. Han var tjock, grovt byggd med en fisks utseende. Huden var gulaktigt leverfläckig och fet. Innanför de tjocka läpparna glimmade tobaksgula, sneda tänder och på gränsen till att falla ur hans mun vinglade en rörformad pipa av elfenben stoppad med marmaris, hallucinationsgräset från södra Donnerheim. Raltog var beroende av marmaris, och därtill homosexuell, vilket knappast ökade hans anseende inom armén.

Dagen kom med ett kallt strilande regn. Vinden kastade sig över de oskyddade ryttarna med full frost, och det dröjde inte länge förrän de alla var frusna. Med kylan kom också tröttheten. Långt innan dagen tappade bort sig i skymning och en månlös kolsvart natt, hade de sökt bivack i en någorlunda vindskyddad sänka. Costmarheden var en ogästvänlig plats i mars, och regnet vispades över den i ett töcken av vinden som tjutande drog fram över den brunsvarta heden. Vinden drev snabbt bort värmen från deras lägereld och de tre kurade ihop sig som gråsparvar kring elden.
De åt sin frugala färdkost under tystnad och sköljde ned den med stark zelmondarisk konjak. Spriten skänkte dem värme såväl som berusning, och då de somnade kände de sig välmående av alkoholen i deras blod.

Välmåendet förbyttes till tvärhet och huvudvärk nästa morgon och de gav sig av mot sitt mål under tystnad. Raltog sög nästan ständigt på sin pipa och fick snart ett dimmigt, fåraktigt flin på sina läppar.

Deras mål var staden Kreuzfurt i kejsardömet Pun – ett sydligt grannland med omkring femtiotusen invånare. Kreuzfurt var Puns huvudstad och låg nära bergmassivet Michenland. Kreuzfurt var en rik, välmående stad som styrdes av borgmästaren Chabail Leyland. Han drev ofta igenom beslut om stadens skötsel som nästan undantagslöst möttes av högljutt motstånd från de rikaste – mestadels värdshusvärdar, hantverkare och köpmän.
Ett av de senaste besluten som upprört stadens borgerskap och adel, var ett förbud mot prostitution. Först efter kraftiga protester från några av Kreuzfurts rikaste män (som till slut skickat en arg protestskrivelse till kejsare Pulnac III), lät Chabail häva förbudet. Han hade tvingats ge sig efter påtryckningar från kejsaren, som normalt sett inte lade sig i vare sig inrikes- eller utrikespolitiken. Allt sådant överlämnade han till rådet, i vilket Chabail var ordförande med total vetorätt.

Kejsare Pulnac var nöjd och lycklig om han fick påta i jorden, sköta om sina rosor, äta, läsa och tillbringa några timmar med en lyxprostituerad eller två. Självklart hade ett förbud mot utövandet av världens äldsta yrke drabbat stackars kejsaren hårt, så att Pulnac lade sig i politiken var ju inte så undra på.

Rådspresident Chabail Leyland, stammande från Zelmondars nordvästra delar, närde ett alltmer glödande hat mot den late kejsare Pulnac III, och Chabail hade planer. Stora planer.

Omstörtande planer…

Bakåt Framåt