Järnhammaren

Bakåt Framåt

Utan att märka fågelröster,
Sover min trogna sängkamrat.
Omsider skall solen
Gå upp i öster,
Och kärleken mogna
Till hat.

(Hjalmar Gullberg: Hemlig serenad)

Den djupaste smärtan
är ett farväl utan ord.
Den yttersta sorgen,
är…

Hasok Haneraum lade ifrån sig pennan på det gulnade papperet och suckade över hur dåligt orden formade den poesi han sökt och funnit i sin hjärna. Rummet han satt i var dunkelt, litet och uppfylldes till största delen av en dubbelsäng. Han satt i en munkstol vid fönstret mot den mörka gatan, poemet låg på fönsterbrädet. Det enda ljuset i rummet kom från eldstaden och glittrade mjukt i tårarna som föll.

Han reste sig sakta, tog papperet och snyftade. Han hade önskat skriva ut sin sorg, men smärtan fanns kvar – smärtan inför det faktum att han var tvungen.

Tunga var stegen fram till eldstaden. Han slängde papperet på elden och såg på medan lågorna förtärde hans poem. Skenet från flammorna mejslade hans ansikte till en mask av sådan hemskhet att en betraktare skulle ha skrämts till vansinne av anletet. Först fanns där en sorg, sen förbyttes rynkorna i det femtioåriga ansiktet till något hårt. Något som bara var en enda sak: Hat.
‘Jag hatar mitt land, men lyder…’

När han vände sig om och lät sina tårade ögon se på henne där hon låg i sängen, gled frågan upp i hans plågade hjärna:
‘Varför? Varför lyder jag om jag hatar mitt land?’

Han fann inget svar – inte ens då han stod vid huvudgjärden av hustruns säng. Han sjönk sakta ned på knä. Hans bleka händer med välputsade naglar strök henne försiktigt över håret, svallande svart men grånande vid tinningarna. Hennes ansikte var magert, gulaktigt med djupa rynkor. Läpparna var alltjämt de fylliga läppar han kysst under lindarna vid den gamla muren, som vittnade om en tid då hans land varit älskat. Nu när han satt vid sin hustrus bädd var han blott en kugge i ett gigantiskt maskineri av makt och segerhunger.

Ett maskineri han hatade.

‘Om allt ändå vore annorlunda…’

Hans kyss var så lätt som en fjärils. Hennes läppar var ännu varma, men torra – lite svagt spruckna. En gång i tiden hade de villigt besvarat en sådan lätt avskedskyss han gav henne. En gång i tiden hade deras kyssar blivit till hettande älskog som skänkt dem barn. Det enda barn han nu hade i livet var en son, någonstans söderut – kapten i 162:a kavalleriregementet. Hans dotter Katarine hade blivit ett offer för Dödsängeln, förklädd till lunginflammation 1456.

”Godnatt min älskade. Farväl…” sa han medan tårar flöt in i hans mun och gav salt sorg. Med handloven torkade han bort tårarna i det han reste sig.

Det började dagas utanför fönstret. En ny kulen dag i mars nalkades. Snart skulle han ge sig av med två andra mot ett uppdrag han var tvungen att utföra. Om han vägrade väntade en dödsdom eller livstids fängelse – allt i enlighet med krigslagarna hans hatade land tillämpade på militär personal. Egentligen var han för gammal för uppdrag, men någon kontorsråtta hade upptäckt hans gamla reprimander, och nu var han utsatt för utpressning från den armé han tillhörde. Armén tvingade ut honom. Piskade bort honom från hans hustrus sida – trots att det var där han borde stanna och ville vara.

Hans ansikte som skiftat från hat till outplånlig sorg i det han känt hennes hår under sina hand, förvreds plötsligt då han steg ut i hallen. Hans blick möttes av ett kallt stirrande från den andre medlemmen av hans grupp, och hans ansikte blev det hårda anlete han nyttjade i fält.

Utan att växla några ord steg de två ut på gatan, där den tredje medlemmen i gruppen redan var uppsatt. Pipan med marmaris glödde svagt i den mulna gryningen, men blicken från den rökande ryttaren var skarp – lika bitter som de två andras blickar.

Utan ett ord satt de upp på sina svarta hästar, sporrade dem till skritt och red bort på den mörka gatan.

Han lämnade sin fru bakom sig med hennes händer knäppta på bröstet, och minnet av en kyss hon inte hade känt och inte kunde minnas.

Hon var död.

Bakåt Framåt