Järnhammaren

La garde qui meure, mais ne quis pas sürrendé!
(’Gardet dör, men ger sig inte!’ – Napoleon I’s Gamla Veterangardes
svar vid Waterloo, tillfrågade om de önskade ge sig)

Minnelight var en typisk småstad. Den låg belägen i den dal Bredogfloden hade grävt i landskapet, och husen klättrade uppför de gröna dalsidorna på bägge sidor om floden. Den slingrade sig som ett gnistrande band genom dalen och försörjde Minnelight med såväl fisk som vatten till åkrarna kring staden – därtill tjänade floden som avrinning för de underjordiska kloakerna.

Minnelight hade anpassat sin form efter floden, även om alltmer bebyggelse började svälla ut uppför den västra dalsidan. Faktiskt var byggandet av en andra ringmur i full gång, men ännu hade bara ett femtiotal meter av muren blivit färdig – resten var ännu byggnadsställningar och stenrösen.

I Minnelights norra stadsdelar var den magnifikaste byggnaden Zalkiomtemplet, en fyra våningar hög snusdoseliknande vit och blå kupol. Utmed de klippiga flodstränderna var tempelträdgården anlagd – ett favoritmål för unga och gamla om våren och sommaren.

Allteftersom Bredogfloden flöt vidare ändrade stranden karaktär och blev jämnare och sandig. Där klungade de gamla grå fiskestugorna ihop sig. Många av dem var obebodda nu, men i somliga bodde ännu gamla män och kvinnor som mindes när Minnelight inte varit mycket mer än en by.

Såsmåningom övergick flodstranden till flacka jordkullar med enstaka grästorvor, och där reste sig de större vitkalkade husen som utgjorde stadens centrum för handelshus och finare värdshus.

Över Bredogfloden hade man byggt fyra större träbroar, och en stenbro var projekterad. Men Minnelights ekonomiske Adecut ( en titel motsvarande högste ekonomiske ansvarige chef i stadens borgarråd) motsatte sig byggandet, med argumentet att byggnationen av den nya ringmuren var tillräckligt kostsam och mycket viktigare för staden. Han fick medhåll från många starka intressenter – främst handelsmän som inte ville se skatten höjd för att bekosta en stenbro (vilket var Halfelorns förslag, förresten). Så än så länge var stenbron blott och bart en vacker illustration i en ekonomisk rapport.

Borgmästaren – tillika Garonogs furste – höll till med hela sin stab av byråkrater i Rådhuspalatset. Det var en hög vitkalkad sjuvåningsbyggnad med sex torn och svart korstimmer på gavlarna. Taket var avsmalnande toppigt och dess nock pryddes av snidade, förgyllda draktänder. Rådhuspalatsets vind inhyste två livstidsfångar – Samuel, som förskingrat repslagarnas kassa på 600 000 Güldenmark för arton år sedan, och Jorun, som benådats från dödsstraff efter att ha mördat sin fru (som enligt vittnesmål varit ett sjuhelvetes rivjärn som slagit honom varje dag i trettiosex års tid!).

Rådhuspalatset inhyste också allt vad en stads styrelse behöver och inte behöver. Skrivare, notarier, notariers sekreterare och deras sekreterare, vanliga sekreterare, byrådirektörer, avdelningschefer och avdelningsföreståndare (och deras sekreterare och sekreterarnas sekreterare…), påtryckningsmän (som på grund av att de bara fick utöva sina påtryckningar i palatsets entré kallades Entrister), antipåtryckningsmän (Entrister vars främsta mål var att hejda de förstnämnda Entristerna), lagskrivare, lagskrivningsnotarier, lagskrivningssekreterare, ekonomiska rådgivare, vaktmästare, vakter, fyra domare, nämndemän och jurymedlemmar, kockar, tjänare, springschasar, fruntimmer, palatstekniker, tempeltjänare, präster, prästsekreterare, tempelrådsnämndemänssekreterare – ja, byråkrati så långt ögat nådde!

Furst Karashin I bodde med sin familj i en takvåning på trettiosex rum, exklusive två badrum och tre kök, garderober och några små kontor. I rådhuspalatsets källare fanns lagerutrymmen och celler där tjuvar och andra missdådare väntade på prygel, stympning eller avrättning. I likhet med många andra städer utfördes både avrättningar (hängning, som var mindre saneringskrävande än exempelvis halshuggning) och offentliga bestraffningar på torget – för ändamålet fanns en stentribun uppförd mitt på torget. Kriminella som dömts till att avtjäna fängelsestraff gjorde detta i Stadsfängelset, ansluten till Rådhuspalatset via en tunnel kallad Dolores Light – Suckarnas Gång. Stadsfängelset var ett tio våningar högt fyrkantigt torn uppfört 1367 i gråsten och svart skiffer.

Hustyperna i staden var av den typiskt borgerliga stilen; trevåningshus med vitkalkade väggar och svart korstimmer, blyinfattade fönster och tunga ekdörrar där portklappans storlek avgjorde ägarens förmögenhet – ju större portklappa, desto mer rikedom.

Dock fanns det ett hus som skilde sig från stadens andra. Det var ett arton meter högt, pyramidformat torn vars väggar var övertäckta av hamrade kopparplattor. Tornet tronade intill norra delen av Skvalttorget – alldeles vid fiskelägret i staden. Tornet, eller pyramiden, var Halfelorns hus och en exakt om än förminskad kopia av Maguscollegiumet Graals torn. Det verkliga tornet var tio gånger större och byggt på en klippa som hölls svävande av mycket kraftig magi.

Nedanför kullen som Halfelorns pyramid låg på, utbredde sig stadens gytter av basarkvarter. Här frodades billiga ölstugor, barer och värdshus, samman med handelsbodar och ambulerande handelsmäns vagnar och stånd. Kvarteren myllrade dygnet runt av allsköns individer – alver, dvärgar, hober, människor, och stundtals orcher.
Minnelight var en välkommen källa för inköp för orcher, och både stad och orch profiterade på varandra; handelsmännen prutade ofta åt motsatt håll (på egen risk, det fanns räknekunniga orcher…) och orcherna själva kunde med hot om våld få varor helt gratis, likväl som köpt sex och starka drycker. Det sades att en värdshusvärd med tur bara behövde köpa ett nytt möblemang efter att ha orcher som gäster, och en del lustigkurrar ansåg det vara pacifistiska orcher om inte minst ett dödsoffer och fjorton våldtäkter krävdes!

Ibland, men sällan, hände det sig att bråk mellan orcher och andra verkligen gick överstyr. Så hade skett den varma artonde oktober 1446, och i Minnelight talade de äldre ännu om ‘Den Stora Oredans Kväll’. Gruppen av tjugotvå orcher som ställt till det hade härstammat från Khazan Duhm – Dimmornas Skreva – och borgruinen där. Med sina halvmetern långa bajonetter hade de spritt skräck omkring sig och dödat tjugotvå personer innan stadsmilisen oskadliggjorde dem i en drabbning på Rådhustorget.

Nuförtiden var Minnelight en rätt lugn stad, eller så lugn en stad nu kunde vara som surrade av krigsrykten (”mörka moln vid horisonten…” var ett favorituttryck). Påstådda spioner från Zelmondar och Ordenskapet bodde på värdshuset ‘Den Galanta Herrn’, och kajarer under befäl av en odöd svartalv (!) höll på att gräva sig en tunnel under stadsmuren – den nya, ska tilläggas… Det mesta var naturligtvis osant, även om det faktiskt fanns en hel del skumma typer i Minnelight. Spioner från Calladorn, Güldenheim, Midenhall och Zelmondar smög omkring i staden. Det förbjudna nationalistiska partiet VVG – Viceroy del Volk Garonog (Folksegern i Garonog) hade börjat sprida sina pamfletter på gator och skumma värdshus och lejt femtekolonnare för Zelmondars sak.

Ville man av någon anledning få kontakt med spioner och yrkesmördare ur exempelvis Assassinerna – en hemlig mördarorganisation – gjorde man bäst i att söka sig till värdshuset ‘Den Galanta Herrn’. Namnet var missvisande, även om det så sent som för tre år sedan varit Minnelights bästa värdshus. Men så hade Porgas – värdshusets nuvarande ägare – köpt det efter att förre ägaren Smitt trillat av pinn vid en ålder av fyrtiotvå år (han dog i famnen på sin älskare, mitt på Rådhustorget) och genast hade förfallet börjat. Numera såldes det vid sidan om öl, vin och sprit även andra droger – såväl som gifter och vapen. Det påstods att Assassinerna skaffade sina ihåliga glasdolkar fyllda med syra eller gift där, men ingen ville (eller vågade) bekräfta dessa rykten.

‘Den Galanta Herrn’ stod under utredning av ett av Minnelights tre råd. Dessa var Borgarrådet, Fursterådet och Tempelrådet. Det var Borgarrådet (Avdelning 4B, Organiserad Brottslighet Inom Stadsgränsen) som skötte utredningen rörande ‘Den Galanta Herrn’ , men man hade ännu inte kommit till något resultat.  Utredningen sköttes av notarien Bartos, och hade man synat honom lite närmare i sömmarna hade man snart upptäckt vissa oegentligheter. (Hur kunde en notarie som tjänade knappt 5000 Güldenmark om året, bo och ha råd att bo i ett hus värderat till 14 000 000 Güldenmark..?)

Bartos bodde i ett tegelrött palats alldeles vid Rådhustorget. Palatset – Raucherska palatset – hade tillhört en viss Ragnar van Raucher som varit distriktsdomare i Minnelight, innan Assassinerna sprängt honom i bitar utanför hans älskarinnas hus. Rauchers palats köptes då av en mystisk främling, vars talan förts av Bartos. Ingen hade sett främlingens ansikte då det varit dolt av en djup kapuschong på främlingens kappa, och ingen visste riktigt om det varit en man eller kvinna i kläderna. Några av de gamla männen som satt och drack sitt söta te eller ingefärskryddade konjak på värdshuset ‘Tre Tunnor’ påstod till och med att det inte varit en människa i kläderna!

”Nä dä va dä la int’…” kunde de gamla männen utbrista mellan sina sönderfallande tänder. ”Dä va inga män’ska i di däringa klära, int’… Dä va ena såna däringa dämon, dä va va dä va dä…”

Ärligt talat var det ingen som brydde sig om vad de gamla männen sa. I en stad med nära tiotusen invånare var fyra gamla gubbar mellan åttio och döden inget att bry sig om, men det var ändå på grund av dessa gubbar som rykten kom i gång. Barn hörde dem tala om något. Barnen sa det till sina äldre vänner och syskon, som förde det vidare till sina äldre kamrater. Snart nog var det ett rykte som vuxna oroade sig för.

Som ryktet om salen under Minnelight, fylld av hemligheter från en svunnen tid, när människan flög såsom fågeln…