Järnhammaren

RESUMÉ:

När vi kommer in i handlingen har den zelmondariske politiske agenten Joachim van Meer just blivit rejält blåst, och försöker glömma vad som hänt genom att supa sig full, och röka Marmaris – en stark hallucinogen snarlik Marijuana. Föga anar han vad som kommer att hända…

Värdshuset ‘Lilla Zelmondaria’, Farmog:

En aldrig erkänd filosof vid namn Ullrich sa en gång följande i en diskussion på värdshuset Fiskarens Whila, alldeles vid stranden till Hamsenån i Rowa, strax utanför Ardos:
“Det största problemet med tidens relation till verkligheten, är att för mycket händer samtidigt för att man ska få något grepp om läget i världen.”

I sanning… För mycket hände i världen för att en ensam man på ett nedslitet värdshus i Farmog skulle känna sig trygg, i balans, på samma nivå som alla andra i den verkliga världen. Den ensamme mannen hade ingen aning om vad som försiggick i världen eftersom han gjorde sitt bästa att glömma det som hänt i hans egen verklighet genom att dränka sina sorger i konjak, och röka dem i Marmaris.

Detta var vad som hände i världen:

Datum: Tjugoandra april, tidig morgon.

Långt söderut rustades en ny armé av Calladorn. Denna armé, bestående av dryga 150 000 man, hade marschmålet Avgorod – en belägrad stad längst ut på Avgorods Horn på Donnerheims sydvästkust. Avgorod hade legat under belägring i flera år, men först nu tycktes det som om staden var på väg att falla. Calladorn hade samlat stora truppstyrkor kring staden för att slutligen krossa den och lägga vantarna på den jättelika skatten i Avgorods skattkammare.

Calladorns granne, Todtenheim, rustade också. Denna härmönstring stampade fram en armé av nästan 500 000 man, vars mål var att sprida sig över de ockuperade södra och östra områdena av Midenhall. Todtenheim hade ju samman med Calladorn angripit Midenhall för nästan två år sen, och nu började angreppet ge resultat. Midenhalls östra armé under befäl av överstelöjtnant Mannerwall var krossad och splittrad till små små enheter som numer ägnade sig åt två saker; att fly så fort benen bar dem, och gerillakrigföring.

I västra Midenhall stormade caldorniska styrkor in genom ett stort hål i den brustna fronten och jagade halldiska styrkor framför sig. Enstaka grupperingar från brutna halldiska regementen hade redan siktats vid gränsen mot Garonog, som i all hast rafsat samman en brigad för att stoppa det alla trodde var ett halldiskt angrepp på Garonog – propagandan från femtekolonnare som borgarrådsnämndemanssekreteraren Boschnar hade börjat verka.

I Garonog var läget katastrofalt för furst Karashin I. Han hade tvingats abdikera efter en våg av terror och stridigheter i och omkring Minnelight. Orcher från Khazan Duhm, anförda av Jalla och Dorgonhaurd, hade bränt Delseskogen och slaktat nästan varenda alv. Minnelight var en stad skakad av gatustrider mellan prozelmondariska styrkor, Karashintrogna gardesenheter, furstetrogna borgare och prozelmondariska bönder. Zelmondar självt hade enligt planen ockuperat stora delar av Garonog, och gjorde sig nu redo att marschera söderut för att krossa de sista fickorna av dels Karashintroget motstånd på landsbygden, dels halldiska motståndsfickor som vägrade ge upp inför Calladorns anstormning.

Över hela Donnerheim gick en våg av ockupation. Alistania, Güldenheim och Zelmondar ockuperade alla länder som nämnts i operation Weisslager utan att möta alltför starkt motstånd. Vad det gällde staten Zychon gjorde Zychon precis vad man sagt i noten till Zelmondar; man slogs till sista blodsdroppen i slaget vid Trans der Waal och brände landet – varenda bondgård, by och självaste huvudstaden.

I norr hade vågskålen svängt till Zelmondars fördel. Nordtmark var krossat och i Zelmondars händer.

I Farmog började det röra på sig. Alliansen mellan Nordtsüd och Zelmondar höll på att brista – helt enkelt på grund av mordet på den zelmondariske konteramiralen Brauchenwitz. Nu började ryktet om Brauchenwitz död sprida sig som en löpeld genom de zelmondariska leden i Nordtsüd, och redan hade ett antal oroligheter rapporterats – sammanstötningar mellan zelmondarer och nordtsüder, både borgare och soldater. Runt trettiofem människor hade redan mist livet, men siffran väntades stiga.

Men där fanns en plats i Farmog där allt ännu var lugnt, helt enkelt på grund av att platsen var en zelmondarisk inmutning. Det var ett värdshus, ägt av en zelmondar, döpt till Lilla Zelmondaria. Det frekventerades av enbart zelmondarer, varför även den politiske agenten Joachim van Meer sökt sig dit för att glömma det som hänt i hans egen verklighet genom att dränka sina sorger i konjak, och röka dem i Marmaris.

van Meer tänkte glömma världen för någon dag, och det bästa sättet att glömma världen var att supa sig full och bli hög på Marmaris. Dessutom hade han stämt möte med sin flickvän Hermine och hoppades att hennes fräsande, lite huggormsaktiga men samtidigt söta skratt skulle få honom på bättre humör. Om han dessutom kunde locka henne till lite njutbar sex vore det ännu bättre, även om han misstänkte att det skulle komma att krävas ett ordentligt förarbete för att få upp sin vän mellan benen.

van Meer kände sig sjuk.

‘Det måste ha varit den där jävla ödlan som fixade min rapport! På nåt magiskt vis…’

Med en ilsken rörelse sänkte han sin femtonde konjak. Huvudet snurrade mer än lagom. Han hade svårt att fokusera blicken när han rörde på huvudet, men det kvittade honom lika. Vad van Meer anbelangade kunde han gott somna och vakna upp som en ekorre.

‘Ödlan har krossat min karriär… Åh, Hermine – trösta mig!’

van Meer suckade så djupt att han skakade till. Inte nog med att han misstänkte (med rätta) att Terengeshill mixtrat med hans rapport på magisk väg, han kände en ond föraning i sin kropp – en krypande rädsla som vaknat då den illavarslande rösten talat till honom i hans huvud. Den hade varit obestämbar, men ändå igenkännlig. Faktum var att den nästan låtit som hans bror, som dött i smittkoppor när van Meer varit tolv.

Nu när van Meer satt full vid ett bord i Farmog saknade han sin bror.

van Meer suckade. Vad hade hänt egentligen? En rapport hade blivit förfalskad på magisk väg – mitt framför ögonen på honom. Han hade blivit utskämd inför staben. Hans karriär höll säkert på att rämna i detta nu, kanske var en kurir redan på väg till S-1’s högkvarter i Zelmondaria, medförande en rapport om agenten Joachim van Meers misslyckande. Han hade aldrig fått en endaste anmärkning, men han kände på sig att detta skulle medföra en allvarlig disciplinär åtgärd.

Nätet, kanske. Glödnätet. Blotta tanken på att stekas levande på det fick honom att kallsvettas. Lustigt, för ibland gick han till avrättningarna bara för nöjet. Fast det var roligare när andra dog …

van Meer suckade igen, drog ett bloss och höll inne röken länge. När han slutligen blåste ut, fans där knappt någon rök alls, men en yrsel spred sig explosionsartat i hans huvud. Han insåg med ens att han druckit för mycket, rökt för mycket. Han hade alltid haft svårt för starksprit, och dagen skulle säkert tillägnas knäböjandet över en hink.

‘Hermine – kom någon gång då! Jag saknar dig, min lilla pudelbjörn!’

När han tittade upp för att se om hon kommit men inte såg honom bland alla människor som dröjde sig kvar ända till stängningsdags, såg han inget annat än ett… ett blurr – precis ett blurr! – av skepnader och skuggor. Efterhand fokuserade han sin blick och såg att skepnaderna var människor som festade iväg en natt utan sorger, utan tårar.

Ute var det ännu natt, men gryningen höll på att vakna.

‘Stackars Hermine… Hon kanske var här och väntade men jag kom inte så hon gick och la sig hemma i stugan vid hamnen och väntar på att jag ska komma dit och jag vill kanske inte helt säkert men eventuellt vill jag att vi älskar min lilla pudel och fan! Tänk… klart!’

Han mådde med ens mycket illa. Salivkörtlarna överproducerade rejält. Han svalde tungt, blundade och önskade kämpa emot känslan av att magen snart skulle rusa upp med

(‘inälvorna!’)

sitt innehåll. Han kände att det inte skulle gå vägen – en boll av något började tränga upp genom halsen.

Han reste sig häftigt, svajade till och fick en yrselattack. Magen rumlade om. Han kände hur spyorna trängde på, satte handen för munnen och kunde känna skinkan han ätit tränga upp genom halsen med ren vansinnesfart. Smaken av surt överväldigade honom. Han rusade mot dörren samtidigt som hela hans mun fylldes av lättflytande maginnehåll. Han kände några osmälta skinkbitar leka tafatt med hans tunga, studsa mot insidan av hans kinder. Kände uppstött öl och konjak rinna mellan läpparna, mellan fingrarna, droppa ned på golvet.

Folk drog sig undan för honom. Folk skrattade och fnissade åt honom. Dörren öppnades av en annan gäst, och van Meer störtade ut på gatan.

Ut – ut, ut!

‘Måste spy!’

Han spydde utanför dörren och halkade omkull. Han slet häftigt bort handen från munnen och inbillade sig – kunde faktiskt känna – hur läpparna fastnat vid handen, tänjdes ut, slets av. Han kände smaken av blod blandas med den sura smaken av spyor.

Han stönade fram ett djupt, nästan vackert, ljud som i det närmaste lät “Uuööäääahh!” och blundade. Även med stängda ögon snurrade världen i en kuslig karusell av mörker och ljus, av skepnader, skuggor och exploderande stjärnor som viskade “T’sior T’sior T’sior kommer nu!!!”.

Försiktigt rörde han vid munnen med sina fingrar och kände faktiskt att läpparna var kvar – allt hade bara varit inbillning! Han log brett, kräktes genom leendet och kunde känna krälande saker leta sig ut ur hans mun.

Med ens blev han mycket rädd. Kallsvetten dröp om honom. Lemmarna darrade. Han ville inte – vågade inte! – öppna ögonen, men gjorde det ändå och såg långa, gula maskar kräla omkring i en hög av… av hjärnor!

‘Marmarisdrömmar… Borde inte ha rökt du borde inte ha rökt Jochy-ponken blir galen ha ha ha som Wolf lille Wolven kom till husse och ha ha ha och tra la lej jag kallade honom Wolf Jochy och Terengeshill ödlan brände honom han blev galen och ödlan ändrade din rapport och nu kommer jag och tar dig som mamma sa att trollen tar dig om du inte äter upp och badar och leker tyst och inte går ut i skogen utan mössa trollen lurar i skuggorna du ängslas för dem och jag kommer och tar dig nu Jochy snart kommer jag och tar dig dig dig dig du du hittad i ett dike utan namn du har inget namn Jochy bara du tror att du har det bara du tror att dina far och din mor knullade för att göra dig du hittades i ett dike och hade inget namn för du är en… HORUNGE!!!’

“Oh gudars!” stönade van Meer och blundade. Han kände en hand på sin axel och tittade upp med en förskrämt suck.

Nu kunde han verkligen känna hur full och hög han var – särskilt som den som lagt handen på hans axel var en man med hans egen döde brors ansikte… Men… Från ögonen föll tårar av syra som brände mannens hud och lämnade stänglar av rök efter sig. Ansiktet var blekt. Munnen var bred, paddliknande, och fylld med små små knivar som bildade ett staket som stack ut ur munnen i fyrtiofem graders vinkel. Såg riktigt komiskt ut, tyckte van Meer, och fnittrade glatt.

Hans huvud kändes tomt, men så hade han ju också spytt ur sig hjärnan. Maskarna mumsade på där i högen av hjärnsubstans på marken, och van Meer slogs av idén att han varit så intelligent att han faktiskt haft fyra hjärnor – för fyra hjärnor låg på marken. En mask reste sig till hälften, rättade till sin kravatt och rapade dovt.

van Meer fnittrade som ett barn och rösten seglade sakta in genom den dimma av gult ljus som börjat omge honom:

“Men Joachim… Vad har du gjort!?”

Mannen ,varelsen, hans bror… Varelsen förändrades.

van Meers synförmåga blev normal igen, eller snarare ändrade den karaktär. Han såg allt som genom en lång lång tunnel av mörkfärgat glas, vars mitt var ett hål av yttersta mörker i vilket Hermines ansikte flöt omkring på en bädd av rött ljus. Det där stora, jovialiska ansiktet med rödblommiga kinder och så underbart vackra gröna ögon och ett blont hårsvall. Hon hade ett uppskuret hål på halsen, genom vilket hon talade. Blod skvätte för varje stavelse.

“Hermine?” viskade van Meer försiktigt, oroligt. Munnen var torr som en öken och uppfylld av en sur, kladdig smak. Han kunde känna tänderna vittra sönder och falla ur. En kindtand landade på hans tunga och när han svalde följde tjocka klumpar av uppluckrade tänder med ned i magen.

van Meer tyckte att det gjorde ont kring midjean, och då han tittade ned såg han hur han var avskuren vid naveln. Tarmar krälade runt honom som blodiga tentakler.

Så sa Hermine-varelsen:

“Jochy min vän… Har du druckit för mycket ikväll?”

van Meer nickade.

“Rökt också va?”

“Aha..” viskade van Meer. Tungan kändes stor – för stor för hans mun. Han kunde känna hur den började leva, hur den bröt sig upp genom hans gom och petade ut hans vänstra öga inifrån.

Högst oangenäm upplevelse.

“Jochy, lyssna på mig…” sa Hermine, som när van Meer tittade till faktiskt inte liknade Hermine. Hon var magrare, äldre. Håret var långt, välkammat och kritvitt. Ansikte var magert och rynkigt – ett brett ärr gick tvärs över pannan som en valk i jorden efter en mullvad.

Metallflisor stack ut ur ärret.

“Jag lyssnar…” viskade van Meer, förvånad över att han kunde prata när hans tunga slingrade sig ut ur hans högra näsborre.

Något kröp på honom, och då han såg ned på sin arm, såg han hur en tumslång kackerlacka grävde sig ut ur hans armveck. van Meer såg också att någon sytt ihop honom igen med en lång svart snok, och att någon tagit hans kläder.

“Blunda och njut…” sa Hermine och sjönk ned på knä. Hon den det, förde undan snokens huvud från van Meers skrev, tog hans penis i sin hand och började föra förhuden fram och tillbaka i en lugn, tröstande rytm.

van Meer fick snart stånd.

“Tidernas orgasm, alltså…” viskade Hermine, gled ned med handen till penisroten och lät sina läppar skiljas. Hon tog van Meers penis i munnen och började rytmiskt och robust suga av honom.

van Meer blundade. Han kände hur han höll på att komma, men känslan stördes något av att Hermine råkade bita honom lite grand.

‘Hermine brukar inte bita mig! Hon är en riktig jävel på att suga!’

En allt häftigare känsla av återhållen utlösning byggdes upp inom honom. Med viss möda, tyst stönande över hur skönt det var, lyckades han baxa sig ned på knä (han hade stått upp, men kom inte ihåg när han rest sig…) och smekte sin Hermine över håret.

Det var kallt, som glas.

Fasa slog honom! När han såg ned, såg han att det inte var Hermine! Inte ens en annan kvinna!

Det var en alldeles likblek man, klädd i en oklanderlig JASTA-uniform. Mannen hade nu lagt sig ned och lutade sig på armbågarna medan…

‘Oh vid gudarna! En vampyr!’

Mannen ,varelsen, hade bitit tag om van Meers penis ända nere vid roten med dryga fem centimeter långa huggtänder – lika blågrå som polerat, blåeloxerat stål.

van Meer kunde känna sin anspänning explodera, kunde känna sperma pumpa ut och stänka in i mannens mun. van Meer sjönk bakåt, medan en märklig känsla av att tömmas på allt spred sig i kroppen. Han såg hur hans hjärtas slag var så kraftiga att bröstkorgen böljade upp, sögs ned, böljade upp, sögs ned, böljade upp…

Exploderade.

van Meer vrålade av njutningsfull smärta. Blod, köttstycken och bensplitter sprutade i en kaskad flera meter upp i luften. van Meer skakade till, och såg i sina sista skälvande sekunder av liv hur varelsen som angripit honom släppte honom, reste sig och strök undan blod från sin haka.

“Vi ses.” Viskade varelsen, vände sig om och gick.